När sommaren är som bäst är alla funktioner på topp. Solen skiner, temperaturen är precis lagom skön, det regnar om nätterna så att växterna i trädgården inte torkar ut, gäster kommer och man umgås mest utomhus, äter, dricker och njuter, många sover över och glada människor dyker upp på fika…Det är så mysigt att träffas när allt är vackert och alla är lediga – inte bara pensionären! Trädgården bjuder in till samtal och sköna stunder.

Men så i en och annan glipa mellan gäster och alla ruskiga nyheter måste man vila, lyssna på fåglarna eller tystnaden och sitta ner en stund. Att det är lite molnigt hindrar inte mig från att lägga mig i vilstolen och beundra rosen Mozart och annat som blommar. Då tänker jag absolut inte på vad jag borde göra i trädgården, jag  vilar och njuter helt enkelt.

Eller så strosar jag runt och är glad för alla fina stunder som sommaren hittills har bjudit oss. Gör inget direkt nyttigt, har inget mål för strosandet och inte heller några krav på mig själv. Jag kanske hämtar en kopp starkt kaffe och sätter mig en stund på ett annat ställe.

Här kanske. Tittar lite på spaljépelargonen Platinum som är uppbunden under gullregnet. Platinumpelargonen har inte riktigt trivts här  ute i det något svala julivädret. Den längtar efter sol och värme, tror jag. Den kanske måste vila lite, precis som jag, men visst den borde få ny och gödslad jord – jag snuddar vid tankarna men måste inte! Strosar nog hit…

…till det röda parasollet i stället och så njuter jag säkert av all grönska och av röriga, nå, ja, men andra mer underbara rabatter. Troligtvis står jag en stund och sippar på kaffet innan jag går vidare till en vacker bänk som finns på andra sidan en grön och blåblommande växtvägg. Om jag sätter mig så växer en Hedera ‘Goldheart’ bakom mig, förmodligen tittar jag åt ett annat håll och njuter av Rodgersians stora vackra blad och allt det andra, det som finns i minnet från andra delar av trädgården, och det som som fångar ögat från den här platsen! Jag är lycklig, utan både krav och måsten, mitt bland det gröna i min lilla bubbla och har väl inget behov av att lämna den – inte nu i alla fall! Så mycket vackert det finns!

Jag föreställer mig att detta är något som jag skall vara mycket tillfreds med; att ha tillgång till ett sinnelag som tillåter mig att sitta, strosa, sniffa och och njuta av det som finns här OCH att det finns här just för att vi finns här. Det var ju mest trista grönytor, risiga ölandstokar, skrot och skräp när vi första gången gick här och nu…nu är vi stolta och kan ta emot de olika familjerna omkring oss, vänner och andra som vill komma! Igår gjorde jag några vandrare glada genom att ropa in dem från vägen utanför…det är ju så sällan det går någon förbi här! Vill ni se trädgården? ropade jag!

Fortsatt sommargrönska på er!/A

För tre år sedan började vi fantisera och drömma om ett större projekt. Vi vägde för och nackdelar, funderade om vi både fysiskt och ekonomiskt orkade med ett stort projekt till. När vi väl hade bestämt oss började vi röja i vårt roddiga sydöstra hörn av trädgården!
Jag rebloggar inlägget ”Vi ska anlägga en bad-damm” som publicerades i juli för två år sedan. En extra glad kväll före midsommar dansade jag loss vid midnatt på ett nytt golv i vårt nya uterum som är en viktig del av helheten. Jag ville prova om golvkonstruktionen höll för lite vild fridans. Ja, så klart det gjorde det! Sen kommer förhoppningsvis inläggen i en ganska rask takt allt eftersom jag hinner skriva och leta rätt bilder! Det är alltså en ganska lång tid som har förflutit från de första tankarna till nästan färdigt så inte undra på att musiken sätts på hög nivå och…

Här nere kommer inlägget från 11 juli 2014

Vi ska anlägga en bad-damm!

Förra året bestämde vi oss för att i år börja anlägga en bad-damm. (Man måste sätta bindestreck för annars blir det baddamm som rimmar på Saddam).
Vi har tänkt försöka få den i funktionsdugligt skick till nästa sommar. Visserligen har vi inte långt till havet men det här är till för svalkande dopp vid egen brygga. I Österrike och Tyskland är det vanligare med sådana baddammar, har vi förstått, men här i Sverige har det inte slagit så bra. Vi har en massa saker att lära på vägen. Vi pratade med en kunnig man som berättade hur viktigt det var att man gör så att reningen av vattnet fungerar tillfredsställande. En baddamm renas utan kemikalier på så vis att vattnet filtreras genom lavastenar i viket det är planterat en mängd växter som hjälper till med reningsprocessen. På bilder vi har sett är det ofta mycket vackert arrangerat. Ett smycke till trädgården alltså.
En bad-damm passar bättre in i vår miljö än en pool som dessutom blir mycket dyrare. Storleksmässigt har vi tänkt oss ca 10×5 meter – fast med två raka sidor och resten organiskt formade.
Nu har vi börjat röja det sydöstra hörnet av tomten. På det stället har vi förvarat väldigt mycket byggskrot, bra-att-ha-saker, det fanns flera halvdöda fruktträd , massor med sly, delar av min asylrabatt (där man förvarar växter som man inte vet var de ska planteras någonstans), en gammal komposthög, en vanlig jordhög och så tätt bevuxet att man inte hade kontakt med någon som helst utsikt. Vi är medvetna om att vi kommer att få problem med inblås av snö i vinter men vi måste ta ner träden efter skörden, gräva dammen efter det men i alla fall innan nästa sådd… Massor av logistik.
I den värsta värmeböljan har min man röjt ett riktigt stort område från allt utom de stora popplarna. De behöver vi hjälp att ta ner!


Men redan nu… Vilken öppning, vilket ljus och där borta syns havet – fantasin skenar och jag börjar se hur det kan komma att bli.
Det här är verkligen spännande och intressant. Nu kan vi snart börja vara lite kreativa och diskutera HUR det ska komma att se ut och samtidigt måste vi läsa och ta reda på en massa fakta!
Nu är det igång i alla fall! Det här är det roligaste vi vet; att skapa något nytt och få ta i ordentligt…

Nu är det den 26 juli 2016 och i bästa fall är vi färdiga med allt innan vintern kommer. Men inte gjorde vi som vi tänkte, det blev delvis så men ändå inte!

Vi ses snart igen, hej!/A

Sagan om Tödde och Mödde har en viss betydelse i det här inlägget. Den gamla sagan, vet ni, med skräddaren som skulle sy en rock åt kunden…
Efter förra inlägget så ångrade jag mig lite. Nej, inte dansbilderna men kanske var det rubriken eller något i texten som lovade lite för mycket. Det var ovanligt många som var inne och tittade och tyckte att det skulle bli roligt att få följa hela processen. ‘Intressant att följa.’ ‘Spännande läsning i vinter.’ ‘Aldrig hört talas om men det låter härligt.’ Ungefär så där reagerade många trots att jag avslutade inlägget så här: ” Men inte gjorde vi som vi tänkte, det blev delvis så men ändå inte!”

Vi har sagt många, många gånger att detta projekt med bad-dammen är det sista stora projektet vi kommer att genomföra. Vi är inte purfärska längre och det yttre underhållet kräver sitt. Jag syftar naturligtvis inte på oss själva utan hela vår miljö med byggnader och trädgård.  Det utsatta läget på höjden i det öppna landskapet med all sin charm betyder också perioder med riktigt hårt väder. Blästring är följden av smågrus o jord från åkrarna som fångas upp i hårda vindbyar och möter putsade väggytor och målade trädetaljer.Vi är glada när hösten,  vintern och  vårvintern är förbi och den bördiga jorden gror och blir grön igen. Då kan väder och vind härja utan att huset blir blästrat!

Sen, när det här projektet är klart, blir det bara aktuellt med småprojekt och som sagt underhåll för hela slanten, säger vi…och då skrattar folk som känner oss. Ha, ha, flinar de, ni kommer aldrig att sluta skapa tillsammans! Vi älskar verkligen att bolla idéer och planera något spännande, att gemensamt söka vägar för bästa resultat och det är det där som är så svårt att beskriva och ge liv åt. Jag ska försöka!

Min man är mycket händig och disciplinerad när det gäller att ta itu med jobb här hemma. Så här på sommaren kommer jag med svalkande drycker när det är varmt, kaffe med eller utan dopp och så förstås god mat under loppet av dagen. Däremellan ansar jag en buske, håller jag en bräda, hämtar saker, klipper och rensar i trädgården, luftar idéer och okulärbesiktigar bygget hela tiden. Om somrarna har vi många gäster och det är en bra anledning att pausa och vila och njuta lite av den vackra tiden. Som en trevlig fikagäst skämtsamt sa igår ”Det var väl skönt att vi var här idag så ni slapp jobba?” Snart är byggmästarens semester slut och då återstår bara stunder efter jobbet och helger…nåja, då blir väl allt klart nästa år! Rom byggdes inte heller på en dag sägs det!

Åter till kronologin; på sommaren 2014 röjde vi högsta delen av tomten vars hörna vetter mot sydost och hade bestämt att en sån där underbart vacker bad-damm skulle det bli. Så där högst upp  på tomten ville vi ha ljust vackert uterum.  På ena sidan skulle det bilda en slags vinkel mot den vita muren bakom växthuset och där skulle en port i trä kunna  binda ihop allt. Så där höll vi på – lääänge och mycket och tittade djupt ner i  plånboken.

Vinkeln mot växthussidan är färdig och tål att visas och heter nu mer Blå Porten precis som restaurangen på Djurgården i Stockholm. Vår port döljer ingen restaurang utan bara den fula torkställningen och kanske hindrar den en del svepande nordanvindar.

Ja, visst, kronologi var det…Mellan växthussidan och framför uterummet tänkte vi oss bad-dammen med en liten träbrygga att dingla med benen ner i vattnet från. Dammen skulle ha två raka sidor den korta mot det nya uterummet och den långa mot sidan med popplarna som skulle bort. För övrigt skulle dammen vara organiskt formad. Vi ritade på papper och hade så roligt! Det här skulle verkligen bli det oanade smycket i vår trädgård men synligt från vinterträdgården som är en del av boningshuset och naturligtvis även inifrån från växthuset.
Vi sökte upp några dammkunniga personer och pratade, skaffade broschyrer och läste, sökte på internet förstås. Vi samlade fler och fler idéer på hög och en fin sommardag 2014 körde vi ända till Önnestad,  som ligger en dryg mil NV om Kristianstad, för att försöka knyta ihop alla lösa trådar av kunskap, idéer och fantasier. Önnestad Dammcenter har några uppbyggda damm-miljöer med växter och tillbehör som vi ville se.
Vi blev införstådda med alternativ och vad man måste tänka på. Det var mycket att tänka på så att reningen fungerar på det där biologiska sättet vi önskade och jag tror att var och en av oss blev lite matta redan där – om än fortfarande gemensamt entusiastiska. Vi  satte oss i bilen och körde en sommartur runt Ivösjön med alla tankar…och räknade på summor, kubikmeter, pumpar, lavastenar, längder och vikter…och så behövde man en si och en så och…det var mycket att ta ställning till.
Den höga poppelraden med mindre och större popplar måste bort och sen så…

Min svärson Vladimir har jobbat en del med att ta ner stora träd och på hösten kom han och tog popplarna en efter en. Några av träden var enorma, de togs bit för bit. Han genomförde det svåra och farliga jobbet både säkert och galant! En tid senare satt vi hos banken och fick beviljat ett lån till projektet bad-damm. Nu skulle det äntligen bli av!

Stubbarna drogs senare bort med hjälp av en traktor. Veden ligger kapad och klar. Den ska jag klyva när pensionärsvardagen åter inträder.
Nu har vi njutit av den fantastiska utsikten rätt lång tid och… nej, nej, åter till kronologin.
Under resten av hösten funderade vi och tänkte vi och någonting som först glänste mattades av.

Så det bidde ingen bad-damm, men vad bidde det då? Ni som har läst sagan om Tödde och Mödde vet att rocken som beställdes hos skräddaren inte blev någonting alls till slut. Inte ens en vante blev det – det bidde ingenting. Då lyfte Mödde på hatten och sa: Men TACK, då, ADJÖ, då! Och så gick han sin väg.
Näää, min gubbe har inte gått sin väg men någon  bad-damm blev det inte. Luften hade gått ur oss kan man säga! När jag nyligen frågade min man om detta sa han :
– Luften gick ur mig när jag förstod att man tvunget måste byta kubikmeterna lavastenar efter antal år och insåg vilket jobb och vilken kostnad det skulle medföra. Det blev bara för mycket.
Så vi hade ett banklån och påbörjade tankar men man är väl inte sämre än att man kan ändra sig!  Det bidde alltså ingen bad-damm men jag gråter inte blod för det.
Nästa inlägg kommer att handla om Kråkvinkeln som vi kallar det nya uterummet.

Vad är egentligen en kråkvinkel?/A

Det är måndag den 8 augusti 2016 och jag försöker sammanfatta det här projektet som vi har jobbat med i ett par år. Det kommer inte att bli totalklart i år heller som vi hade hoppats men det tar vi med ro. De viktigaste funktionerna är på plats så varför hetsa?
Ett fönster i husets lilla ovanvåning är öppet mot sommaren och i det nya uterummet Kråkvinkeln glänser glasmosaiken olika. Allt beror på ljuset!

Nej, nej, det skulle inte bli någon bad-damm i vår trädgård. Men visst, det hade blivit vackert, så vackert. Ett smycke, en lunga, ett paradis… Jag har fortfarande en bild i huvudet men den får bli kvar där. Jag är fullt nöjd och glad men utvecklingen blev oväntad! Vi hittade flera berättelser om misslyckade och igenslammade bad-dammar som inte skötts efter ordning och vi insåg att skötseln i framtiden på alla sätt skulle kräva för mycket av oss. Så vi ältade inte detta vidare men funderade mycket på vad vi skulle göra med vår nyvunna solbelysta yta längst upp på tomten! De fällda träden gick inte att resa igen.
Trots att vi faktiskt egentligen har tröttnat på de där stora trädgårdsmässorna, som också är pryl- kläd- hus- och villamässor, så åkte vi till Malmö en dag i mars 2015 för att känna in den kommande säsongen…och gick ut därifrån med en beställning på ett stort spabad för sju personer! Vi hade ju redan ett banklån…men att vi ville ha ett sånt spabad visste vi inte och vi hade aldrig  någonsin pratat om något liknande. Något som absolut inte var vackert och alls inte renades biologiskt – men som man kunde använda under alla årstider, få massage av och slappna av i… och dessutom kunna göra det utomhus året runt!

Jag hade av en gammal arbetskamrat, som ofta berättade om den familjens varma spabad under stjärnorna, fått höra hur rogivande och skönt det var. Hur middagar med vänner kunde avslutas med ett varmt bad. Jag tror det tilltalade mig det där att vara varm om kroppen men sval om knoppen och bada under stjärnorna och min man som alls inte gillar kallt vatten verkade mycket nöjd och glad. Baljan skulle levereras i augusti och driften måste igång före vintern så inget stod ute och frös sönder. Ingen tid att spilla alltså!

Nu behövdes nya tag; planering, byggbudget, stubbortdragning, grävning, inköp av diverse byggmateriel och det innebar prisjämförelser, kvalitetsavvägning, besök på byggvaruhus, brädgårdar och inspirationsställen mm. I april grävdes det för badbalja och lång mur och sidor på det uterum som vi sen kom att kalla Kråkvinkeln. Vi skrev långa listor vad som behövde göras, beställas och fixas inför leveransen av själva baljan. Vi byggde så länge det var möjligt under hösten 2015 efter badpremiären i oktober. Vilken känsla!

Vi ska plantera klätterväxter, helst vintergröna sådana, på utsidan av muren, när också den sidan är putsad, här stod ju en ”mur av slygrönt” och höga pilar tidigare. Det kommer att se bättre ut på långt håll då! Någon plantering lär vi inte hinna med i år, tror vi.

Några vänner och min son, han med skruvtvingen  har hjälpt till några gånger men annars har min man byggt allt själv. Jag är hans allra största beundrare eftersom allt han gör blir noga och fint gjort. Jag är aktiv när det gäller planering, val av material och liknande men jag kan inte såga rakt, spikarna kroknar, måtten blir fel och…! Ett estetisk sinnelag äger jag och har ganska bestämda åsikter om vad jag tycker är tilltalande och hur jag skulle vilja ha det. Vi enas alltid efter givande diskussioner. Det är så roligt!
Innan Kråkvinkeln var färdiginredd så var det många timmars letande efter de rätta möblerna till de rätta priserna. Vi har handlat både på nätet och i affärer och ofta när det har varit nedsatta priser. Den vackra glasmosaiken Pearl Rainbow från Höganäs var inte gratis, kan jag berätta, men frostsäker och så vacker!  Det skimrar och glänser där ljuset faller annars ser det svart ut. Ljuset kommer från alla håll!

Pearl Rainbow, frostsäker glasmosaik från Höganäs – här fattas ett förhänge som ska dölja förvaring under bänken. Tyget har vi redan köpt så snart är allt klart.

Stallfönstren i järn är nytillverkade efter gammal skånsk förlaga och säljs utan glas. Se flera modeller i andra fotomontaget här ovan. De kommer från Qvesarum som ligger nära Flyinge här i Skåne. Nu är fönstren förstås glasade! Bordet köpte vi på nätet så det var pirrigt innan vi hade sett det i verkligheten men det var mycket snyggt och fint. I Malmö finns det en dansk möbelfirma som heter ILVA och en Österrikisk som heter Lutz. På Lutz hittade vi de snygga svarta lamporna med hissanordningar och på ILVA köpte vi de svarta stolarna. Allt till nedsatta priser…
På motsatta insidan av Kråkvinkeln ville vi väga upp det ”stiliga” genom att leka lite mer. Glasmosaiken och de tokiga barnlamporna med det mjuka ljuset gör det lekfullt tillsammans med de sneda vinklarna. Pelargoner älskar värmen och ljuset i rummet så nu har jag burit ut fler pelargoner. Soliga sommardagar blir det väldigt varmt och då skjuts dörrarna mot spabadet upp och små vädringsfönster i stallfönstren öppnas. I bästa fall fläktar det runt lite.Det ska bli spännande att se hur temperaturen beter sig där inne i höst. Vi har skaffat en gasolkamin för sena höstsittningar…glögg med dopp kanske?!
Jag vill naturligtvis avsluta de här inläggen, med ett fjärde, med helhetsbilder av utemiljön men…vi får se när det kan bli!  Det fattas glas i den långa murdelen, putsning, markarbeten, en liten omklädningshytt och en soluppvärmd dusch, en annan vattenpost i närheten samt den så viktiga växtligheten! Vad mycket det lät! Lite blir gjort i höst och resten lugnar vi oss med!
Här har vi och många gäster haft mycket roligt denna fina sommar och vi har badat många härliga bad ända sedan i höstas; under stjärnorna, med frost i polisongerna, i stekande sol, tidiga lite disiga vårlördagar och andra gånger med snöhögar runt om!
Vi ses! Men hoppa inte över miljöbilderna här nere! /A

Lilla bokklubben består av fyra läsglada litteraturälskare som är eller har varit lärare, förutom jag själv så är det Gunilla, Kersti och Maria. De andra som var med tidigare tyckte kanske att vi valde för svåra eller konstiga böcker eller så var det nog mer så att jobbet tog för mycket kraft. Tänk att inte ha ork att läsa eller tid för boksamtal! Vi har läst ihop i många år och de är välkomna tillbaka när de vill. Umgänget och boksamtalet börjar alltid med att vi äter och pratar om det som faller oss in. Senast var vi hos mig och vi satt i Kråkvinkeln och jag serverade krämig risotto rakt ur traktörpannan men alla fick var sin äggula i en äggkopp att hälla över den egna portionen. Det blev verkligen gott!

Till detta möte hade var och en läst sin egenvalda sommarlitteratur. Det tillhör ovanligheterna men ibland gör vi så och presenterar helt enkelt vad vi har läst för varandra. Oftast har vi läst samma bok och då blir det ett annat sorts samtal. Det är utvecklande för den egna uppfattningsförmågan att diskutera våra olika upplevelser och gemensamt analysera innehåll och författarens språk. Man får syn på saker som någon annan uppfattat. Givande! Jag kan tänka: måste läsa boken en gång till med de här nya insikterna – det blir aldrig av tyvärr. Men rikare känner jag mig varje gång!
Nu när vi hade njutit av mat, prat och citronvatten skulle litteratursamtalet äntligen komma igång och vid det momentet blir alla, varje gång, lite ivriga och böcker och tidningsklipp, läsplattor och anteckningar plockas fram. Det är lite förväntan i luften…

När jag hör ordet sommarlitteratur så tänker jag på ljusa sommarkvällar och lässtunder i fåtöljen eller sköna lata eftermiddagar i hängmattan med en bra lättläst bok. En bok som inte kräver för mycket tankeverksamhet men ändå inte är fjantig eller förutsägbar. Förr tänkte jag om vintrarna att jag under kommande sommar skulle hinna läsa alla bra böcker jag hörde talas om och bladvändarna skulle helst läsas i hängmattan. Inte hann jag läsa allt men bra många fler titlar än jag läser nu för tiden.

Jag läser helst litteratur på min lilla Letto eftersom jag har koncentrationssvårigheter och tycker att det går lättare att vara i texten på läsplattan än i en bok, som lockar till att bläddra och hoppa lite fram och tillbaka i texten, men nu i sommar har jag faktiskt läst två fysiska böcker. Jag är glad för det och den första var en lättläst bladvändare; ‘Det goda inom dig’ skriven av Linda Olssons som jag aldrig läst något av tidigare. En kvinna bosätter sig på en öde strand hon är läkare och bor i ett nytt land, hennes svåra barndom berättas i tredje person men nutiden i ett nytt land i första… nej, läs den själv! Den andra boken- en underbar barnbok med flera hisnande djup, om man så vill, som med fördel kan avnjutas även av vuxna människor. Lotta Olsson har skrivit poetiskt, berörande och roligt, Olof Landström har illustrerat på sitt underbara, humoristiska och karaktäristiska sätt. Big bang, evolutionen och livets olika perspektiv…läs den och njut bilderna!

Vilken pytt-i-panna av böcker alltifrån den nigerianske Nuruddin Farahs ”Kartor”om en liten pojke som kartlägger sitt liv  och som Kersti berättade så inlevelsefullt om, till ”Kokbok” av Alice B Toklas (hon som hängde ihop med Gertrude Stein). Vi skrattar alltid mycket på våra träffar men stort allvar uppstår också ibland. När Maria säger att hon är så trött på religionen i dessa tider så säger hon det med emfas och vi lystrar till lite extra. Hon har hittat en bok av Sam Harris som är amerikansk författare, filosof och hjärnforskare. Hans grundläggande fråga är ”hör andlighet endast religionen till” och hans svar är ett tydligt nej. Jag som är uppväxt i ett ateistiskt hem men ofta har sagt att jag ändå känner en sorts andlighet blev nyfiken. Det är förvisso en fysisk bok men jag får ha den länge och tänkte försöka läsa den i stunder av koncentration. Boken heter ”Upplyst meditation” och det jag tycker verkar lite skumt är författarens inställning till droger. Vi får se om jag kommer in i den. Jag har kommit till sidan 14… rapport kan dyka upp senare.

I alla fall fick jag dagen efteråt ett roligt mejl från Gunilla som hade ”haft kontakt” med Alice B. Toklas som gärna ville ha receptet på risotton, om nu Gunilla kunde vidarebefordra det, så att Alice  skulle kunna servera rätten till Gertrude S. Naturligtvis fotade jag receptet som var ur en liten reklambroschyr för olivolja. Man vill ju gärna hjälpa de trevliga damerna!

Farväl, ja, det var det jobbiga också. För lite mer än två veckor sedan var det dags att ta farväl av min käre son med familj. En ny horisont lockade och då han fick ett jobberbjudande i södra Thailand så bestämde de sig och skrev kontrakt på ett år. Min sonhustru är från Laos så för henne blir det nu möjlighet att träffa släkt och vänner lite mer. Och så Victor som ska börja i andra klass och som jag brukar ha så roligt med…det blir många nya vyer och situationer för en nyfiken åttaåring!
Om ett drygt halvår åker vi ner och hälsar på om inte situationen blir sämre i landet – ni kan ju bara gissa hur oroliga vi blev här hemma när nyheterna kom. De befinner sig i just den där södra delen där sprängdåden skedde. Vi vet ju inte i vilket syfte det skedde men oskyldiga människor drabbas alltid. En vän skrev till mig: ”Fy, saknar ord för sådan ondska.”

Men vi håller kontakt via video-chatt, Wordfeud och Facebook! Men det är ändå tomt. Hur ska jag klara mig utan…men se så förväntansfulla de ser ut! Jag ville inte göra den här stunden tung utan vi kramades, vinkade och med stora leenden for de ner till perrongen för avfärd till Kastrup.

Nästa blogginlägg kommer att innehålla lite videosnuttar och jag tänker berätta hur jag håller oro och längtan på plats! Hur gör du?

Att titta på månen är inte så dumt! Samma måne här som där!/A

Längtans blå blomma men det här är en blå Hibiscus syriacus från trädgården och inte den Browallia speciosa som har gett oss uttrycket!

Längtans blå blomma är ett uttryck; blomman heter Browallia speciosa, praktbrowallia och den är jag inte särskilt bekant med – men LÄNGTAN känner vi  igen!

Man längtar efter en god vän man inte har sett på länge, man längtar till Italien, Haväng eller en speciell skogsglänta. Man längtar att få dricka en kopp varmt te när halsen rosslar, efter en lycklig stund men familjen, man längtar också efter den sten där barn man lekt, längtar efter ett dopp i havet eller en bit mat om man är hungrig och lite sol efter allt regn, ja, och regn efter all torka. Man längtar hem om man måste vara borta och längtar bort om man tvingas vara hemma.

Så finns längtan efter våren, att den svällande knoppen ska slå ut, eller lugnet efter stormen och ljuset. Man längtar efter den man inte kan få, sin käresta eller någon annan som inte är mer. Så mycket längtan det finns i oss människor! Jag vet att det tillhör livet för alla och att längtan mestadels är positiv och kan vara en fin drivkraft. Men jösses vad man kan falla djupt om man inte kan hantera sin längtan. Litteratur, musik och andra kulturyttringar är fulla med såna berättelser – en del förgörande för dem som längtar så att det gör ont.

Jag längtar just nu mest efter Carl Victor! Lekar, spel och skattjakter står på paus och vi har lagt vårt hotellprojekt på hyllan och vi har vårt matprogram ”Victors och farmors kök” på is. Så får vi se om vi tar upp något eller allt när vi åter bor i samma land om ett år eller så!
Några små knep för att hålla längtan på lagom plats är ju naturligtvis att leta upp trevliga och roliga minnen. Här är t.ex några inspelningar vi gjorde i vintras inför matlagningsprogrammet. Jag har inte redigerat och Victor improviserar efter det att vi har kommit överens om vad vi skulle laga för mat den här gången när vi var hemma hos honom. Själva matlagningen har vi inte spelat in men sker inför en ”kamera” som vi växelvis pratar till vår  TV-publik genom. Då berättar vi vad vi gör hela tiden, läser och förklarar recept, visar knep i köket, ger tips och idéer till tittarna… Det här är två trailer inför ett av programmen:

Längtans-svall som går höga kan man drabbas hårt av. De kan vara tärande men än så länge så har min längtan hållits på uthärdlig nivå. Video-chatt, Wordfeud och Facebook bygger länkar och ger mig bilder och röster som lugnar.

Jag tror det är bra att se fram emot möten med mina övriga barnbarn (det är underbart att få samtal och besök från dem: –Det var längesedan vi träffades farmor! – Är du hemma mormor, jag vill komma nästa vecka! – Hur ska jag göra nu med min trädgård, mormor?) De är alla unga vuxna och på väg i livet men jag vet att jag är välkommen att störa dem ibland! Jag hoppas att jag får fler tillfällen att också träffa mitt barnbarnsbarn Lovisa… så jag lär känna henne lite bättre. Jag blir ju inte yngre som man brukar säga och fortfarande orkar jag nog. Mamma lokförare kanske behöver lite hjälp nån gång! De är just nu och hälsar på morfar A och morbror CV i södra Thailand!
Vi har inget sånt vi kallar förpliktelser gentemot varandra men var gång man träffas så blir det en sann glädje! Snart, snart ska jag åka till min dotter på Öland och träffa hennes familj! Det blir roligt och något att se fram emot!

Jag ska skriva mycket i höst, håller på med något som gör mig uppslukad, vi får se hur det blir! Upplägget med idéer och fotomaterial är i princip klart och  ett kapitel är provskrivet…

Jag har min käre gubbe, trädgårdens tillfällen till arbete och vila, träningen på F&S som inte ska försummas, utflykter, vävstugan väntar och stickcaféet, läsningen, träffar med alla trevliga människor jag känner! I oktober ska jag vara fostermatte till Pricken, en dansk-skånsk gårdshund, i flera veckor, det kommer nog att kräva lite extra av mig.

Jag ska helt enkelt försöka längta lagom!/A

Tänk om man alldeles ohämmat skulle kunna skapa möten mellan människor genom att få till ett mingel över tid och lust och helt utan rim och fason! Jag som äger en imaginär gungstol ordnar resolut ett litet mingelsammelsurium!

Systrarna här nere är mina barnbarn Rebecka och Sara, 2006,  nu är de unga vuxna. Strax efter barndomsgrimaserandet ska de möta den fascinerande Tasha Tudor (1915-2008).

Jag har bjudit in henne till min trädgård eftersom hon så gärna  ville klä flickorna i romantiska vita kläder och sedan sitta bland mina rosor och teckna flickor bland rosor. Hon är vänlig, bestämd och vet precis vilka linjer hon behöver, man vill knappt säga pip!
Jag njuter av att se henne i arbete och passar på att få tips till trädgården, hennes trädgård har ju sedan länge varit mitt källvatten där jag släcker törst och hämtar inspiration.

– Guldvatten, hävdar hon, är däremot det bästa tipset för en prunkande trädgård. Rebecka som nu har ett nyväckt trädgårdsintresse lyssnar också intresserad. Jag förklarar snabbt vad guldvatten är. Sara tittar fascinerat på de speciella kläder som den gamla damen har på sig och frågar nyfiket. Kläderna är av ett slags  lantligt snitt från tidigare århundraden. Småblommig klänning i blått med förkläde i ett annat blått mönstrat tyg passar precis då det är blåbärstider på gång…ingenting är slumpartat eller en chansning – det är är noga utvalt.

En bild ur boken Tasha Tudors TRÄDGÅRD utgiven 1997 i Sverige ( Bokförlaget Prisma)

Kanske är det här en av anledningarna till att Sara nu mer syr och ordnar med passande kläder till medeltidsrollspel som kräver såna utstyrslar…vem vet varifrån en ung människas impulser kommer?

De gamla kvinnan lever sin konst; genom trädgård, klädstil, sina böcker och fina illustrationer. Hon tecknar av töserna innan vi fyra långsamt dricker te tillsammans. Den spensliga lilla människan måste snart åka hem till sina djur och trädgården i Vermont. Vilket makalöst möte!  Jag frågar naturligtvis om jag får visa bilder ur boken här i mitt blogginlägg.  – Ja, men det måste synas att det är ur boken och framsidan ska synas med  textförfattarens och fotografens respektive namn! Det här är en bestämd men vänlig dam, som vet hur en slipsten ska dras, och jag önskar att jag kunde ha henne länge, länge i min trädgård men hon avböjer en kopp te till.

Mitt näst äldste barnbarn Pontus, årsbarn med Rebecka,  jobbar hårt för att hitta en bra framåtriktning och rätt i den tuffa konkurrensen i artistvärlden.  När han var 14 år och såg en musikal i London sa han: – En dag står jag där!

Här är han i ett avslutande nummer i ‘Cabarevy 2016’ från en föreställning på Wendelsbergs folkhögskola i Mölndal, där han gick  en tvåårig utbildning och nu är han på väg vidare. Till hans hjälp och utveckling har jag lyckats att bjuda hit Fred Astair (1899-1987), steppvirtuosen, som ska ge den unge mannen särskilda tips om vikten av träning och så själva dansen. FA delar gärna sina kunskaper med nya förmågor  och han har med sig en riktigt bra sångpedagog också säger han till mig i telefonen.
– Ni får sitta i Kråkvinkeln, säger jag. – The Crow Angle, what’s that? Jag slår nervöst i ordlistan:  – The country town, säger jag trevande. – Sounds nice!  I’ll wait for the young man at the railway station… Allt är underkontroll. Pontus kommer att bli hämtad och glatt överraskad – hur som helst allt flyter på! Jag dukar ut använda vinglas efter några som har suttit i Kråkvikeln och gjort slut på vinet! Sen fixar jag fika, drinkar och tillbehör; nötter, fruktfat och choklad och hoppas det bästa också inför den här träffen.

Jag såg nyss de här två sitta på verandan och äta i kvällssolen!  Otroligt men, jo, så var det!

Från början lite blygt och trevande men sen…äntligen jämnåriga och samspelta är de glada att få mötas en sån fin sommardag och påminna varandra lite om framtidsdrömmar och en del bortglömda gamla minnen! – Inte trodde jag att det skulle bli Skåne, säger den ena. -Nä, inte jag heller, svarar den andra.
Det ruskiga i världen tränger sig på genom radions nyheter. De ignorerar radion, de måste anstränga sig för att förtränga vad de nyss har hört, nyheterna är viktiga men just nu vill de stanna där de är i tankarna. De skrattar sedan gott åt de tokiga sakerna som båda samtidigt har varit med om! Exakt samma händelser men ibland med totalt olika perspektiv! Nu och då är förvillande. Det dråpliga förstärker minnet! De går knappt att sluta prata. Kvällen blir sen eftersom det ena minnet ger det andra och de pratar tills sömnen kräver sitt till slut.

Det sista jag tänker den här dagen: Jag gör om det igen! A

Första dagen i första höstmånaden efter det  generella sättet att se på året men meteorologiskt är det fortfarande sommar här i södra Skåne. Tittade ut genom kupans öppna fönster och längtade ut i den soliga morgonen. Det ljusblålila till vänster om springbrunnen är den sena och mycket trevliga Betty Corning! En klematis alltså och hör till Viorna-gruppen.  Tog med kameran på en morgonrockspromenad  och lät den fånga sånt som jag fastnade för just idag. En del rosor har äntligen börjat remontera efter en ovanligt lång viloperiod. Torka, blåst, ösregn…torka, blåst, ösregn…

I trädgården finns det två ganska stora prydnadsaplar som tyvärr inte haft vett att presentera sig så jag vet inte vad de heter. De blommar i ganska skarpt rosa, bladen är lite mörka och träden blir fula tills de små frukterna, som är vackert formade och får fin färg, ger träden en ny karaktär. Mot solen är de förstås rödare än baksidan som jag fotade i morse. Ormhasseln har nötter som mognar och samtidigt hittar man de små små hängena på väg mot nästa säsong! Rosorna Sweet haze och Yellow submarin kommer igen, heja!

I år är det ett äppelår nästan överallt har jag föstått. Gott om vacker frukt som också smakar gott på ett av våra träd.  Solen når ännu inte ner bakom husets vinkel… Rosen heter Schneekoppe, snökullar, och har en fantastisk doft! Den har blommat dåligt i år.

Min man har gjort en sådan liten fin bänk och väggnisch specialanpassad för den lilla väggbrunnen från Marocko som tyvärr frusit sönder i framsidans mosaik. Vi stänger av vattnet och har den i ett förråd över vintern men där blev det för kallt! Än så länge hänger den ihop och vattnet porlar så rart varje dag. Porlande vatten är så fridfullt…

Verandatakets skugga, eller skydd vid regn, gör att vi sommartid ofta sitter vid långa bordet på verandan när det är dags för fika eller lunch.  Jag försöker ha en liten nyplockad, eller nåja, ganska nyplockad bukett på bordet hela tiden. Jag älskar att plocka buketter, i år har det faktiskt varit lite problem så här under senare delen av sommaren – men nu hittade jag lite blommor igen tack vare den senaste tidens regnskurar. Det behövs mer regn många växter har redan börjat växla över till höstfärger.

Jag vände mig om precis innanför köksdörren och tog den sista bilden. Den stora björken, som man bara kan ana till vänster om oxelraden rakt fram, skuggar mycket mer nu än för 20 år sedan men snart nog har solen kommit förbi och jag kan sätta mig och ta lunch på kökstrappan.

Klicka gärna upp bilderna och ha det fint!/A

På kyrkogården i Gladsax finns ett stort och fantastiskt vackert tulpanträd, Liriodendron tulipifera, som förstås har blommat långt innan vi kom dit. Vilket pampigt träd och krona, jag skulle verkligen vilja se det blomma!

Gamla vänner säger man så där lite utan att betona något av orden. Jo, träden är också gamla vänner, särskilt såna här bjässar men… En sommardag i förra veckan tog jag det lila Pågatåget från Ystad till Simrishamn för att träffa de gamla vännerna Bitte och Peter som bor i Örebro och i Hampetorp vid Hjälmaren men som de senaste åren, under en sommarmånad, har hyrt en liten lägenhet i ett fint gammalt hus vid en av Simrishamns mest pittoreska gator.
Jag gillar att åka tåg och njuta av omgivningarna och låta mig forslas i den riktning jag ska. Det går bra att tänka på tåg och bäst är det om det dyker upp ett samtal som det går att tjuvlyssna på. Och så är man på väg mot något; några aldrig upplevda timmar väntar  och jag gillar att träffa gamla vänner som man har en slags gemensam historia med. Man kan säga att våra kroppar börjar skrutta sig lite men vi berör det inte mer än nödvändigt. Vi vet vilka vi är och det är lätt och absolut aldrig tråkigt att umgås.

Vännerna stod på perrongen och väntade, genast for vi med fart till den gamla byn Gladsax bara en liten bit utanför Simrishamn. Vi hade en upplåst kyrkport att passa! Kyrkvaktmästaren hade låst upp porten enkom åt oss så att vi skulle kunna titta på de vackra kalkmålningarna från 1400-talet som är helt i sitt ursprungliga skick i två av valven. Valvmålningarna ska vara utförda av Vittskövlemästaren enligt en liten broschyr om kyrkan.Vi läste och Bitte berättade med sin härliga röst och stora kunskap, vi la till och drog ifrån funderingar och blandade våra gemensamma kunskaper. Den gamle arkitekten med den pojkaktiga blicken beundrade nog den gamle byggmästarens verk! Det är vad jag tror!

Ofattbart välbehållna målningar och jag fantiserade om hur den medeltida människan satt där i kyrkobänken och storögd tog in hela bildberättelsen medan prästen predikade på latin ett språk som få eller ingen förstod. Jag skulle vilja ha hört tankarna som förmodligen susade runt i de där medeltida skallarna!

Kulturhistoria är spännande men kan någon förstå att det här stenskravlet, med betande får runt omkring, en gång var ett ståtligt Gladsaxehus med vallgrav runt om!?
En försvarsanläggning där den danske kungens ståthållaren residerade…jo, säkert var det så men kanske var det mindre än vi tänker oss en försvarsborg. Å, om man kunde få veta.

Trakten är full av intressant historia och åldriga fornlämningar. Men nu drev hungern oss hemåt…nystekta skrubbor med tillbehör, ugnsbakade plommon med mandelmassa, lite starkt och vispgrädde. MUMS!  Sen till havet vid vackra Vårhallarna!

Den skapande människan formar i lera, lagar fantastiskt god mat, har gjort många stora utställningar, känner för människorna i Gaza och att göra gott för dem, ser vikten av vatten, intresserar sig för fotografi – då och nu, skapar snabbt ett mönster i sanden, lyssnar på havet, förbereder föreläsningar, är aktiv och har just blivit 76. En del kan!

Det här blir en liten senkommen födelsedagshälsning till dig, Bitte! /Kram från A

Det är september och sensommar som aldrig tidigare. Fantastiskt väder och det är precis bara att fortsätta med sommarkläder, äta glass och ta sig dopp om man känner för det. För några timmar sedan kom jag hem från en härlig långhelg på Öland. Det finns en plats på Öland där jag vet att du, Frida, älskade att vara när du var yngre. Du kanske kommer ihåg att  min dotter och hennes familj bor på Öland. Jag hade några mycket fina dagar precis som jag hoppades då jag satte mig på tåget dit!

Vi sa ju i våras att vi skulle ta en dag i sommar och prata om allt kul vi gjorde tillsammans när du var min elev på Östergårdsskolan. Titta på bilder och läsa texter ihop.
Gjorde vi det, Frida? Träffades alltså! Nänämensan, inte blev det av, typiskt oss.  Nu är du tillbaka på ditt internat vid gymnasiet i Kristianstad och vi får ta nya tag! Jag får försöka ha lite framförhållning och ta kontakt med din mamma så jag vet när du är hemma! Jag vill ju väldigt gärna få något tillfälle att fira dig nu när du fyller 20 år nu sent i september!

Kommer du ihåg, från träffen i våras, att vi tittade på de där taktila bilderna som jag gjorde till dig för att du skulle få inspiration till nya berättelser. Ungefär en gång i veckan gjorde jag en ny taktil bild och varje gång var du så ivrig att få föra dina händer över bilden för att försöka förstå vad den föreställde. Du fick alltid undersöka först och sedan pratade vi om den innan du började diktera och jag fick skriva allt vad tyglarna höll.

Det är natt och Lucia går på en stig ute i skogen det är nymåne och inte nedan.   (För att bilden ska vara taktilt mer intressant har Lucia, som är en liten plastdocka, fått en kjol i ulltyg och håret av lingarn är lite bångstyrigt. Det är viktigt för att den som ska titta på bilden med sina händer inte känner samma struktur överallt).

Haha, tyglar, ja, det var ofta du hittade på berättelser om flickan Lucia och hennes häst. Det blev många kapitel till slut. Djur hade ofta framträdande roller i dina berättelser. Ibland skrev du bildtext på punktskrift men dina händer ville inte riktigt lyssna på vad din hjärna sa till dem och det tog lång tid. Man kan väl säga att ditt tålamod tröt. Men du var bra på att fantisera och diktera och jag försökte hänga med i svängarna!

Lucias häst är också ute i skogen på äventyr. Det är höst och stjärnorna blinkar i skyn…(Det är viktigt att bilderna håller för många ”tittar” och ibland tvingades jag att laga dem).

Det tänkte du inte på, tror jag, men det var genom de här stunderna som du fick en viktig del av svenskundervisningen. Det var att förstärka ditt fina ordförråd ännu mer, att använda och förstå gamla och nya uttryck, synonymer och grammatik. Vi pratade om olika sorts texter och om hur man kan börja och avsluta berättelser och hur viktigt det är att knyta ihop säcken…och att saker och ting måste hänga ihop!

En säng med kvällssagan, som någon skulle läsa eller få höra, under täcket fanns det lite busiga saker som godis. (Av hållbarhetsskäl gjorde jag inte så ofta någon rörlig detalj  men här kunde man lyfta täcket och hitta några kul saker under det).

Ibland tänkte jag att jag skulle göra en bild så att du kunde skriva något om dig själv. Men där fick jag alltid tji för det ville du aldrig göra. Bilden med sängen var en sån bild och bilden här nere från badhuset också men…nä, nä, det kunde du glömma, Agneta. Frida, du ville nästan alltid bara fantisera om något helt annat och det gjorde du verkligen också! Inte ville jag hindra dig att göra det du var bra på och hade så roligt med. Bilderna var ju till för att stimulera ditt berättande, det var ju det allra viktigaste!
Jag tror att det här kan vara bra att läsa för den som inte har en aning om vad en taktil bild är och vad det ska bara bra för! Vad tror du, Frida?

Frida, jag pratade inte med dig om hur lång tid det kunde ta att få ihop en bild. Nu när du är vuxen kan jag berätta att det tog från ett par till många timmar att samla ihop material, tänka ut innehåll och sedan göra själva bilden men samtidigt var det ju roligt. Jag var alltid på jakt efter nya idéer och letade mycket efter små riktiga saker som kunde passa in i en bild.
En affär vid Lilla Torg i Malmö var favoritstället. Där hade de allt från små möbler till fiskespön och annat som man kunde bygga en bild runt. Jag använde olika material för att dina fingrar skulle hitta spännande och intressanta saker att associera till. Samtidigt var det viktigt att andra kunde se vad bilden föreställde så att ni skulle kunna prata om det. Även om jag inte alltid var nöjd med bilden själv så var jag alltid nöjd med våra skrivarstunder när du flödade av tankar och idéer som du fick genom de taktila bilderna!

Ett riktigt litet fint metspö på en brygga och ett vatten med krusningar och så gräs att ligga på. (Jag gjorde ofta bilderna hemma men kunde ibland behöva något från slöjdsalarna och jag var alltid välkommen att hämta och fixa saker där).

Har du dator med talsyntes på din skola? Ja, så klart att du har, jag kan inte tänka mig annat. Talsyntes behövs väl i dina språkstudier också, kan jag tro. Visst är det bra med teknik, bara det fungerar!
Vi får prata mer om det här när vi träffas nu någon gång under hösten!  Jag tar kontakt med din mamma eftersom en 20-åring måste firas och fina minnen måste vårdas, eller hur?!/Kram Frida, från din gamla lärare A

I dagens läge, med allt fasansfullt som händer varje dag, när människor som anser sig vara mer värda än andra, förnedrar och spottar på människor på grund av deras härkomst, hudfärg eller då man är beredd att döda människor i religionens namn eller för att tillskansa sig makt eller mer pengar – då, det är då, man behöver upptäcka och påminna varandra om de små kärleksfulla handlingarna som ständigt pågår runt omkring oss.

Jag är lättrörd och har ofta försökt svälja gråt i situationer då det är glädje som egentligen är grunden till tårarna eftersom det inte alltid är bekvämt att berätta att man gråter just av en sorts ibland oförklarlig men uppfyllande glädje. Naturens skönhet och kärleksfulla människor startar ofta det där hos mig. Jag tror jag delar det med många andra. Jag gråter när jag hör barn sjunga ‘Den blomstertid nu kommer’ eller när någon gör någonting riktigt fint för en annan person. Jag blir glad när folk uttrycker sin uppskattning spontant till en medmänniska!  Vi måste bli ännu bättre på det där!

Ett av två helt oväntade paket som kom alldeles oväntat till mig.

På sistone har jag överraskats och helt oväntat fått spännande försändelser, med rara växter till trädgården! Avsändarna är personer som jag bara känner lite och just tack vare trädgårdsintresset. Rörd till tårar av glädje, ja!

Det hände flera gånger en förlängd underbar sensommarhelg på Öland. Alltså att ögonen tårades av glädje! Min kära dotter med familj bor där och jag liksom badade i små men kärleksfulla handlingar hela tiden;  jag får tid till förtroendefulla samtal med min dotters yngsta flicka som precis har börjat studera på universitetet. Vi pratar, spelar spel och gör utflykter tillsammans med hela eller delar av familjen.

En kväll lagade hon väldigt god mat när det hade varit full fart hela dagen och jag längtade efter en stunds vila och alla andra behöver göra lite annat.

Och min dotters äldsta flicka visade mig hur huset, där hon bara har bott ett par månader, ska inredas och bli. Här nedan är det hur köket ”ska bli” och jag förstår precis hennes glädje och stolthet – ögonen lyser! Sedan, när vi gick runt på den stora tomten omgärdad av kalkstensmurar, frågade hon mig ivrigt om olika råd när det gäller odling och trädgårdens utformning.

Ganska nyligen har hon flyttat ihop med en ung man och de har tagit sig an den här gamla gården där det finns mycket, ujuj, väldigt mycket att göra. Det finns starkt drivande krafter som får unga människor att leva kärleksfullt enkelt och spartanskt medan hål i väggar täpps till och trista  för längesedan fulrenoverade fasader byts ut och får vackra fönster och dörrar… Det är kärleksfullt att också fundera på att ge gården ett namn som påminner om mannen som bott där tidigare ”…han verkar så omtyckt av alla! ” Kanske blir det så.

Men mina tårar kom senare, och jag svalde och svalde, när vi delvis gick med i själva paraden och sen tittade på  resten av tåget i Kalmar Pride.

Jag såg en massa olika människor vandra förbi i tusental, familjer, dansande ungdomar, politiska partivänner, vanliga transor, en massa barn från kulturskolan, fackföreningar, svenska kyrkan, olika kommuners företrädare…men inga smaklösa typer med dildos i pannan eller liknande. Vilken energi som strömmade ut i kärleksfull gemenskap för att värna om allas rätt till just det; kärlek! Då blev jag gripen och ögonen blev blanka och tårades!

En eftermiddag promenerade min dotter och jag till den hemliga trädgården i skogen. En underbar trädgård som ligger helt oväntat i en liten lövskog. Från en grusväg kommer man till en stenmur och en vacker liten trägrind. De som sköter trädgården nu är två män vars far en gång började odla blommor och ätbart där i skogen. Här finns inget bostadshus men marken hör till deras ägor. De sätter ut egentillverkade möbler att sitta vid om man kommer och har fika med sig.  De två bröderna odlar som pappan gjorde, rader med växter och allt är så välkomnande och fint. När vi vandrade där så blev jag uppfylld av vördnad för de här bröderna som så omsorgsfullt sköter allting och låter grannar och andra komma och njuta av deras fars livsverk som de nu så förtjänstfullt tar hand om. De måste ju känna kärlek för de vackra öppningarna och gliporna i den skyddande skogen. Fast de själva kanske aldrig skulle kalla det för kärlek.

Just när jag gick och tänkte på det där så kom de två bröderna körande. De är mycket blyga och börjar ingen spontan konversation precis. Jag tog några steg närmare men, nej, de tittar ner i backen eller börjar pyssla med något så jag blir lite forserad och babblar på; tack så mycket för att det är så fint och att vi får komma helt spontant. Ja, min dotter är ju granne med er mamma… och jag har varit här många gånger…och jag måste säga att jag älskar er trädgård!
Då tittade den ene brodern upp och nickade sitt svar: tacktack. Jag tyckte att jag såg ett litet leende./A

Jag sätter mig till rätta i min imaginära gungstol och tänker på den lilla flickan inom mig.

12 barn från Onsdagsvägen i Hökarängen. Sex flickor och sex pojkar i olika åldrar. Det är något sorts kalas och föräldrarna har hyrt lokalen, tror jag. Hade jag inte bilden skulle händelsen vara glömd och gömd i minnets opålitliga arkiv. Året kan vara 1953 och  min syster som haft hjärtmuskelinflammation sitter bakom mig. Hon låg så länge på Sachsska barnsjukhuset att hon blev tvungen att gå om årskurs tre. Jag var för liten för att förstå att det var allvarligt.
Sjukvården var till för alla och blev man sjuk så fick man den vård som man behövde och kunde få. Jag har hela uppväxten hört berättelserna om bristen på pengar i hemmet men att skola och sjukvård var till för alla. Sverige var på 50-talet ett föregångsland! Det där matades vi med och ur det hade osund nationalism kunnat växa men så var icke fallet. Vi tillhörde den kader av fattiga arbetarbarn som skulle få chansen att gå i skola, ta studenten och studera på universitet utan att föräldrarnas inkomst skulle spela någon roll!
Framtidstron växte under hela min barndom.

Åter till fotot: Jag har ljus klänning med puffärmar och rosett i håret. Min hand höjs och jag sitter på språng som om jag var på väg någonstans. Bredvid mig sitter en blond och brunögd pojke i snickarbyxor på knä och som jag ett år senare skulle bli stormande kär i.  Säg inte att man inte kan vara kär när man är fem år för det kan man och det kan fortsätta även under ens sjätte år. Här på bilden har det ännu inte hänt!

För flickan längst fram till höger skulle i mig växa en ful och taggig svartsjuka som gjorde så ont, så ont.Säg inte att man inte kan vara svartsjuk i den åldern för jag kände den sjukan och led av den. Hon hette Rose-Marie, ett så vackert namn, tyckte jag, det ville jag väl också heta! Nej, just DET minns jag inte utan det hittade jag på för det hade kunnat vara så! Rose-Marie och pojken var båda ett år äldre än jag och det är SANT! De började i ettan före mig och jag ville också börja. Jag kunde ju redan läsa och skriva men mamma sa: Du ska leka ett år till! Men det där hade ännu inte hänt när det här fotot togs.

På den tiden var man inte så van vid att fotograferas, det var nog i sig en lika stor händelse som att ha kalas på det här sättet i hyrd lokal. Så var det i alla fall för oss barn i Hökarängen. Det där intensiva och starka hade inte heller hänt mig ännu, inte när vi sitter på kalaset lite underligt uppradade och tittar på fotografen eller någon annan som försöker fånga vårt intresse.
Jag var bara fyra och om vi lägger till 63 levnadsår till så förstår man att det är stor skillnad mellan den lilla flickan då och den flickan som jag fortfarande alltid har inom mig! Henne är jag rädd om för hon gör mig livligare och mer levande – kanske lite i alla fall!/A.

Jag är lite omtumlad men rätt nöjd ändå för sån är jag. Nu har jag lagt mig i min korg och tänker vila ett tag. För en stund sen var jag ute i solen. Så många nya goda dofter och spännande ställen att undersöka. Här finns det finfina ställen att bajsa på!

I söndags förstod jag att något var på gång. Det var väskor och prylar överallt där hemma. Jag hoppades verkligen att vi skulle åka hit, här är det bra och människorna i huset är bäst! Jag får en munsbit bredvid ibland – men inte alltid och det är ju för att jag ska hålla vikten, jag försöker acceptera det… jag får jobba lite på det om jag säger så!
De som bor här busar lagom mycket med mig även om hon kan bli fjantig ibland så är hon riktigt bra! Han är också bra för i morse bar han upp mig i sängen på ovanvåningen. Jag får tydligen sova där också om jag vill. Det ska jag nog pröva ikväll!
Här finns många bra promenader att ta och jag gillar att kuta runt i den stora trädgården. Jag har varit här flera gånger och hälsat på. Det är fritt och spännande med alla de där intressanta lukterna som finns överallt utomhus.

I måndags var matte och husse nästan lite onödiga faktiskt, de släpade ut mig fast det regnade och blåste. Jag gillar aldrig sånt väder men man måste ju lätta på blåsan och så där. Sen for vi in till den lilla stan och gjorde en massa tråkiga ärenden in och ut ur butiker.Jag fick ju aldrig gå in och på ett ställe luktade det så himla gott av kanelbullar. De tror att jag inte fattar det ordet men det gör jag visst. När vi kom hem så kom det en fin människa hit. Hon kom för min skull, låg på knä och pratade med mig och fiskade upp små  godbitar, tre blev det, och jag kände att hon luktade som hund och vän på en gång.

 I morse när jag vaknade så var husse och matte lite röriga, de for omkring och plockade med en massa saker. En kort tur ut för min del och sedan borrade jag ner mig i sängen under täcket. Där var det fortfarande varmt och gott och jag blev kvar en god stund. Hörde att något var på gång, gick och la mig på en post med dörren ut i sikte. Jag höjde knappt ögonbrynen när de alla lämnade huset utan letade upp ett mjukt ställe och bäddade in mig.
Nu förstår jag inte läget helt och fullt. Bilen med min hundbur står kvar här utanför men min matte och husse har tagit alla väskor och är inte längre här. Men jag är kvar och jag är väldans bra på att vänta! Jag har gjort det förr på andra ställen och de har alltid kommit.
Hon som bor här tog ut mig på en solskenspromenad. Jag stod högst på den lilla vägen med nosen mot vinden och tittade på utsikten. Sen fick jag själv bestämma stigar och vägar och sniffa mig fram precis som jag ville! När jag var nöjd vände jag och gick bestämt hemåt och väl hemma vid huset visade jag att jag ville in. Här ska jag minsann stanna och ha det bra tills dess att matte och husse kommer tillbaka! / Nospuss från Pricken!

Det är inte alls dumt att vara utlånad som hund! Jag gillar de nya utomhusstråken här. De gamla där hemma är så välbekanta allihop, ja, jag känner ju nästan igen precis alla lukter!
Havet här gillar jag verkligen att titta på! Man får huka sig lite bakom sanddynerna bara.

Min bonusmatte tror att jag skulle kunna bli intresserad och läser ordet högt flera gånger. HUNDBADPLATS, läser hon.  Jag skakar i kroppen bara jag tänker på det! Man ser på den bilden med skylten, där hunden är i vattnet, att jag med kroppsspråket tydligt avvisar förslaget. Inte en sån här ruskigt blåsig dag i alla fall.

Efter en lång stund vid havet börjar vi promenera tillbaka och går förbi så vackra vyer. Jo, en hund upptäcker annat också – när det ligger något mojsigt i gräset, gropar och gångar, dofter efter diverse djur, eller något som prasslar i buskarna. Det är härligt och jag glömmer blåsten och jag skvätter mest hela tiden. Det måste märkas att jag har varit här!

Fina minnen sparar jag på, de tar jag fram och nosar rätt på när det är lite trist!
Nospussar och tjingeling!/P

Söndag. Växlande väder idag och jag har jag fått springa fritt omkring i hela trädgården utan koppel.Det är härligt att vara ute! Lite blommor är det kvar i rabatterna men jag är mer intresserad av att sniffa mig fram! Jag undersöker varje vrå i min egen takt och hittar många mysiga stigar och snår. Hurra, så härligt, nu är de nog säkra på att jag inte sticker iväg. På eftermiddagen hade vi gäster här och då fånade jag mig lite så de trodde faktiskt att jag var valp. Jag bet alldeles vilt i en kudde till exempel och hoppade runt i min korg. När gästerna gick så var det dags att sova. Två nätter i rad har jag valt att hoppa upp i sängen där uppe på kvällen. Jag börjar alltså känna mig allt mer hemma, men ändå…jag har ylat lite för att få mer uppmärksamhet. Jag har faktiskt tyckt lite synd om mig själv. Särskilt bonusmatte blir lite påverkad av det där ljudet, he, he!

Måndag. Igår blev det ingen lång promenad så idag skulle vi gå en promenad på förmiddagen men som det regnade. Bonusmatte sa att naturen  i sig var vackrare än en kultiverad trädgård. Det där resonemanget hängde jag inte med i. Jag försökte vända om flera gånger men det lyckades inte, nu lyssnade hon inte alls på mig.

Jag är glad att vi gick ändå för det var en härligt frisk promenad. Den ska vi nog göra om i fint väder någon dag, tyckte jag att bonusmatte sa till mig.

Vi lämnade stigen vid bäcken som förresten kallas för Kärleksstigen och rinner ut i havet, nej, stigen rinner inte ut i havet – det gör bäcken!. Jag tyckte bara det var våta löv och kladdigt där. Det lilla slottet heter Charlottenlund och i den gula stugan  kunde lantarbetarna på slottet lämna sina barn medan de arbetade. Min promenadkompis sa att hon skulle ta reda på hur det var med det där! Kultur och historia är ju rätt intressant, tycker jag nog.
Nu vill jag sova så nospuss allihop!/P

girighet eftersom det är grunden till mycket av problemen i samhället och världen – men så vill jag egentligen inte börja min blogg! Nu känns det som om jag måste det.
Jag skulle t o m kunna säga att jag hatar den girighet som leder till mänskligt moraliskt förfall och därmed vidare till kriminalitet, miljöförstöring, polarisering mellan de som har och de som inte har ekonomiska förutsättningar att leva värdigt. Detta är ingen genomtänkt och fin analys men det är ändå så det känns inuti. Jag vill vara försiktig med hur jag använder vissa ord.

Jag har svårt med att så många nu för tiden säger att de känner HAT mot en massa harmlösa saker och oskyldiga människor; som till exempel Bert-Åkes dansorkester, frälsningsarmén, att skala apelsiner, tandläkaren, slipsar, Pelle Svanslös, foträta skor, tiggarna,  folkmusik, saltlakrits,  de som är födda Värnamo, dadaismen eller att skriva tre punkter i slutet av en mening…

Det missbrukas ord och dess valörer och jag är säkert inte oskyldig men kan vi inte bli mer försiktiga och återhållsamma?
Ordet HATA blir  ju helt urvattnat och utslitet om man verkligen skulle behöva ett tydligt och starkt ord! Det verkar tyvärr vara likadant på många ställen här i världen. Är inte det där fördumning? Liksom mycket annat som hamnar på sandlådenivå. Jag orkar snart inte höra våra svenska politiker heller men – nej, det där ska jag inte grotta ner mig i just nu!

Jag ryser när jag hör Donald Trump uttrycka sig om hur han som president tänker ”ordna upp saker och ting”. Det är kusligt och att lyssna på så kallade diskussioner mellan de två amerikanska presidentkandidaterna väcker antipati hos mig. Vilket mardrömsval för de amerikaner som vill leva i en medveten och förnuftig demokrati. Måtte det bli så att TRUMP förlorar tack vare sina dumheter!

En annan sak när jag ändå är på det här spåret: Vi har lärt oss att vara kritiska och att allt ska vara transparent men räcker det med att klaga och dra fram skiten och bara titta på den  – UTAN att själv göra något? Måste man inte försöka vända på stenar, tvätta byken, rensa avloppet och börja bygga upp istället för att ständigt bara riva ner – annars går vi under av allt klagande!
Vår värld är tillräckligt komplicerad i sig på grund av olika konflikter!
Vad gör då jag? Jag klagar just nu på … äh, det begrep du väl!?
Tur att han lyssnar på mig min tystlåtne danske vän./A

Jag har varit på väg att ge upp det här med trädgården men tror att jag har ångrat mig! Jag fantiserar lite om att anlägga en  grusträdgård, fortsätta flytta om växter och kanske att odla lite mer ätbart! Snart är allt inburet och klart. Från slutet av oktober får vi vila.

Pelargoner har vi ute, på verandan, i växthuset och andra platser och en del av dem får övervintra inomhus. Det är inte idealiskt men det går. Jag vattnar lite sparsamt men många blommar ett bra tag till. Här har några hamnat i vårt sovrumsfönster mot sydväst.

Här kommer ett hösttäcke, ett litet lapptäcke, från trädgården så här mitt i oktober.

Klicka på bilderna så får du i bästa fall veta vad du tittar på! Här nere avslutar jag med några bilder tagna inifrån huset. Höstens framfart kan vara fin inifrån om det ruskar ute!

Fin höst alla trädgårdsvänner!/A

Nu ska jag snart åka hem med min riktiga matte och husse. Det ska bli roligt att komma hem för borta bra men hemma bäst! Min bonusmatte BM har gjort sitt bästa (små bitar med godis, klapp och kel, sovplats i hennes säng) för att jag ska trivas och jag gillar även bonushusse BH, som jag kröp ner under täcket hos, alla tiders! Jag har gillat att kuta min BH till mötes när han kommer hem från jobbet! Sen full karriär direkt till matskålen… för då är maten plötsligt lite godare. Det är ju lite konstigt – men så funkar jag!

Jag kan tänka mig att komma tillbaka hit om det blir något mer tillfälle! Jag måste också ge en eloge till BMs vän Lotta W som klippte mina klor två gånger. Jag brukar vara lite stingslig, när det kommer kloklippning på tal, men det gick som smort! Här nere kommer några olika promenadmiljöer. De första bilderna är när vi gick vilse i skogen nära byn Ensligheten men som ni förstår så hittade vi ut igen. Sen är det bilder från Ystad Sandskog där det finns så många fina badhytter och sommarhus. I Svaneholmsskogen var det himla blött och jag försökte dra BM tillbaka till bilen men tyvärr är hon lite, men bara lite, starkare än jag. Det där hände flera gånger men på det stora hela så var det härliga promenader allihop! Jag sov i alla fall riktigt gott efteråt. Vi var på en massa andra fina ställen också men håll till godo med dessa bilder och kanske ses vi igen. Nospuss!/P

Några dagars resa gör susen om man är lite trött på vardagen och om man inte är det gör det gott ändå! För att träffa familj och vänner åkte vi till Stockholm. Inget inbokat!

Frukost hos vänner är njutbart. Småprat över tekoppar som snart följs av kaffepåtår. Läsa en morgontidning som heter något annat än den där hemma. Bli lite uppassad…

Vi vandrade på Södermalms gator inte alls utan mål och mening. Vi ville gå och hälsa på hos Olle Adolphson. Han som skrev så bra låtar som den om Lilla Skinnarviksgränd.
Vi tar hjälp av GPS för att söka.

Inte efter gatan men efter Olle Adolphsons park. Parken hade gömt sig.

Bakom en oansenlig port och några omaka trampstenar upp hittade vi den och efter klivet upp och in så såg man Olle A vid ett bortre staket och med hela Riddarfjärden bakom sig.

Han finns alltid där nu mer. Hej du, Olle!  Skulptören, en annan Olle, var klasskamrat på högstadiet så det är extra roligt! Och i en blå stor sandlåda fanns ett täcke och en kudde.

Det fanns en bättre entré genom en grind i det där bortre staketet och ut till utsikten som alla älskar. Även en gråmulen dag. När jag var liten fick man klättra på några berg eller smyga in på privata tomter för att få den här utsikten – för den ville man ha!

Vi promenerade inte hela Monteliusvägen innan vi avvek från det vackra promenadstråket. Leta upp det när du är i Stockholm och kika in i den lilla parken!
Vi gillar gamla Söder och alla promenadmöjligheter här ser man bort mot Saltsjön.

Det är trevligt att flanera och hitta nya möjliga vägar att gå mot en plats eller upptäcka något roligt eller fint och oväntat på en husvägg. Ebba flyger heter det lilla konstverket.

Vi tillbringade lite tid på några ställen i Gamla Stan och avslutade själva huvudpromenaden på Medelhavsmuséet nära Gustav Adolfs torg. Där botaniserade vi i muséishopen innan vi gick upp en trappa till Bagdad café för att släcka törsten! Kan verkligen rekommenderas, ett glas rött för 55 kr, och muséet har gratis entré!
Trevligt att du var med ända hit!/A

Strunt i älgar och gamla hus! Det här är ju toppen om man är drygt fem och två, eller hur Leopold och Esmeralda!? Allt som gick att åka på eller klättra i var nog bäst på Skansen!

Vi hade ju tur med vädret och att vi var där tidigt! Sen kom resten, nja, men många av Stockholms barn och turister som också ville vara där den här soliga oktobersöndagen!

Klättra upp lägga sig i ormens käft och sen komma ut där bak… Här ovanför kommer du Leopold för tjugonde gången! Syrran kämpar sig upp på konstgräset som var lite halkigt!

Vi kunde till och med sitta ute och äta! Korv och bröd, våfflor med sylt, pommes och burgare, fisksoppa med brödbit och halstrad lax med mos. Alla blev rimligt nöjda!

Vi såg gråsäl, vargar, lodjur när de matades, berguv, björnrumpor när de smet in och en hel del andra djur också som grisar, får, getter, höns och papegojor.
Här nedan sitter du, Leopold, på morfars axlar och Esmeralda på pappas.
Djuren är en viktig del av del av Skansen… men jag, Agneta, blir ledsen av instängda djur.

Bergbanan blev en fin avslutning då eftermiddagen blev allt kyligare och Esmeralda åt upp sin korv i bilen! En fin och glad dag trots att alla åkattraktioner inte fungerade!

Nästa gång er morfar och jag kommer till Stockholm så gör vi något annat kul!/A