Att människor behöver ha vackra omgivningar, tilltalande miljöer, färg och form som piggar upp är väl självklart för oss. Vi som har vacker landsbygd med betade marker, lundar med vitsippshagar,  höga fjäll och skogar, alldeles hela hus, grönskande träd, varma hem med rent vatten, hela möbler och gamla fina stadsmiljöer jämsides med nybyggt och modernt är faktiskt så bortskämda att vi kan behöva en och annan provokation ibland. I en byggnad, ett konstverk, ett musikstycke eller i en text vi läser. För att vi ska fatta att vi lever så krävs en smäll på käften…eller? Är det därför vi är elaka mot varandra och far med osanningar om ”de andra” för att vi inte orkar ha det så bra?

Men de, de som överlever mitt bland bomberna, hålen i gatorna, lermassorna, grödan som torkar, vindarna eller vattnet som sveper bort alla hus, där sopor och öppna latriner finns näst bredvid sovplatsen; de människorna, barn, unga och vuxna, behöver alls inga provokationer –  de lever mitt bland dem; krigets brutalitet och naturkatastrofernas övermakt att förstöra, de giriga människornas utarmning av våra gemensamma resurser och … vad kommer du på mer för hemskt?
Jag blir matt av allt det här och i morgon ska USAs befolkning gå och rösta och de debatterna vi har hört har inte precis gjort världen till en bättre plats. FY och TVI!

Jag måste ge er som läser lite fint att titta på som motvikt till det jobbiga! KRAM!/A

PS Gamla och nya bilder som visar sånt vi behöver både bokstavligt och bildligt!/A

Man måste tänka på trevliga och roliga stunder en regnig dag i november när radion maler på med Trumpgubben som nu ska bli landsfader och Jesus och jag vet inte vad. Rädda världen, ska han och öppna kranen för mer kapitalism och bygga en dynasti för sig och familjen och hokuspokus så blir det bättre överallt. Var inte han emot etablissemanget? Seriöst: Är det någon som verkligen kan tro på det där?

Väljer att stoppa huvudet i… och tänka på höstens ljusglimtar!
För ganska många år sedan såg vi Elna Joloms succéutställning med kraftfulla och färgstarka glaspjäser i Gärsnäs! Det var hennes lyckosamma debut som konstnär och hon blev kallad underbarn i recensioner och sånt som att hon var glasets Mozart!
I flera år i rad har Elna Jolom tagit initiativ till en utställningsrunda som heter Mästarna bakom Glaset! I år var underrubriken ‘Crossing borders’ med olika glasmästare och andra konstnärer som bjuds in att delta. Vi som bara vill titta har flera ställen att besöka.
Det är i hennes hytta vi börjar. Där finns också en affär och utställningar. Ute vräker regnet ner men här inne  i Österlens glashytta är det varmt och gott!

Kvinnan här ovan heter Tillie Burden, inför publik jobbar hon koncentrerat med sitt glas. Rullar, hettar upp ämnet, rullar, formar, hettar upp, rullar i något sandliknande puder… Tillie kommer från Australien men bor och arbetar nu mer i Boda i Småland.

I en lustig utbyggnad finns en ljus utställningslokal som inspirerar! Minsann är det inte en skånsk kändis där i lokalen. Jag ser aldrig sånt men min man är bra på ansikten och typer han nyper mig informerande i handen. Jaha, ja, jag har fullt upp med miljön och utställningsobjekt. Fikonträdet och vinrankan gör sitt till för en skön känsla.

Här ovan är bilder från Österlens Glashytta! Snart visar jag fler ljusglimtar från hösten. Häng med vet jag!/A

Den där regniga novembersöndagen då vi tog en tur till Österlens Glashytta var det sista dagen i arrangemanget Österlen lyser och vi tänkte nog dröja oss kvar till skymningen och se när byarna tändes av facklor, marschaller och eldar…släcktes var nog vad de gjorde redan tidigare under helgen för det var ett sällsynt regnande i dagarna tre. Det var synd om alla byalag, konstnärer, matställen och andra som engagerat sig inför helgen. Vi har ju åkt några gånger under tidigare år och vet vilken ljus- och kulturfest det kan vara med massor av aktiviteter i de olika byarna.

Vi  lämnade Elna Joloms glashytta och körde söderut över Brösarps norra backar och njöt av den storslagna naturen!  Vägen gick till Bästekille och Fabriken som är ett galleri där man för första gången visade en utställning med glas. Det fanns två ställen till att besöka men efter Fabriken var vi nöjda med glas för denna gång. Här ett axplock.

Tänk, mycket mystiskt, men det var en till utseendet bekant gubbe i vinröd manchesterjacka som  bara dök upp på flera av bilderna från Fabriken och som också kom med på någon av bilderna från Österlens glashytta. Jag har kanske en stalker!

Det fanns en hel del vackra saker som man skulle kunna tänka sig om budgeten så tillät. Den maffiga och färgglada ljuskronan, överst, har jag sett tidigare men…onåbar. Den blå glasbåten kostade 57 000 och hade en röd prick. Såld och det kan ju konstnären vara riktigt glad för. Den tilltalade mig men jag hade i alla händelser inte utrymme för den …hrm…i budgeten alltså!
Båten med de flyende antiloperna får mig att minnas en händelse från 1986 eller så.
Under en biltur från Örebro till Skanör-Falsterbo stannande en väninna och jag i Glasriket i Småland. Där såg vi en utställning som visade Bertil Valliens glasarbete. Framför ett stort fönster hängde långsträckta vackra båtar i färg med olika små motiv inuti de helgjutna glasskroven. Fantasifulla, vackra och mycket lockande. En av de där lite större båtarna brände sig in i magtrakten och jag sa till min väninna: Den ska jag ha, kosta vad den kosta vill! Jag bara ska ha den! Jag har 12 000:- på ett sparkonto…    Jag gick och hämtade en lista över utställningsföremål och priser. Letade upp numret på båten jag var förälskad i och så in i listan och … ojoj, nä, omöjligt, inte sååå mycket pengar! Priset var ca 82 000 om jag kommer ihåg rätt. Jag visste inte ens vem glaskonstnären var! Kort därefter kunde jag läsa om succéutställningar i Tokyo och New York och så vidare i världen.
I glas- och presentaffärer har jag sett Bertil Valliens båtar i små miniformat. Fina men charmen är nästan helt borta. Det får vara. Ingen reserv för mig! Ska det vara så ska det!  Vad sparpengarna användes till har jag ingen aning om!

Jag fortsätter med andra ljusglimtar från hösten i nästa inlägg! Då kommer det att handla om något helt annat!/A

När det är grått och kulet behöver vi lampor, brasor, levande ljus, sol och måne. Allt som bidrar med värme och ljus på något sätt. Man kan släcka lampor och tända ljus vid sin morgontvagning, det gör jag. Om radion i fönstret är nyladdad och P1 förser mig med morgonnyheter så trivs jag. Dagen har inte riktigt börjat och det är disigt ute. Vackert!

När trädgården inte längre kräver så mycket arbete kan man ändå njuta av händernas arbete. Det är ljusglimtar i mörkret! Jag är inte så flitig med stickorna men har en yllemössa på gång. En mysteriemössa som vi började med på stickcaféet i våras. Mysteriet är att man inte vet hur mössan kommer att se ut. Beskrivningen får man vartefter. Alla stickande vänner är klara med sina utom jag – men inte är det tävling, säg!?
Det är så skönt att g-ö-r-a något med stickor och garn eller med nål och tråd.

En gammal fotogenlampa lyser i fönstret. En fantastisk uppfinning en gång i tiden. När inte lampan lyser kan en ljusslinga göra mysjobbet under det mörka halvåret. Skymningen kommer och kvällshimlen speglas i fönsterglasen.

Jag har tänkt att jag i vinter ska brodera med ylle på en mörk gråsvart tunn yllerock. Just nu håller jag på att ladda för det och har tagit fram en stor broderibok. Jag vet att jag inte ska brodera något som är sött eller traditionellt men jag behöver fräscha upp olika stygn och sömnadssätt. Lust och kreativitet går hand i hand. Det är strålande och intensiva  ljusglimtar det! Fantasier knuffas och bökar i skallen. Jag riktigt längtar att komma igång!

”BRODERI  En guide till den långsamma lyckan” vilken perfekt titel på  boken jag har hämtat från bokhyllan. Jag gör allt så långsamt nu mer –  vilket jag absolut kan acceptera!

I trädgården har de flesta löv trillat men en del vintergröna växter är fina och det här variegerade getriset lyser upp ett hörn. Jag går rundor och insuper årstiden.  De rödfärgade bladen har trillat och omgivningen byter utseende beroende på ljus och temperatur.

Ovan lyser ett ljus i en ljusstake vars fot består av tre delar. Det röda i mitten är ett svenskt gott rött äpple just nu men där kan man sätta vad som helst som kan hålla fast ljuset.

Jag fotade utsikten hemifrån en eftermiddag i september. Det är svårt att fånga det öppna landskapet som vi en gång föll för. Skuggor och ljus spelar stor roll den här årstiden.

Till slut ett par kvällsbilder med ljusglimtar från samma dag som det första fotot med solen och björken. Här nere är en bild mot sydväst och en tidig kvällshimmel. Den färgglada kulan hänger i vårt sovrumsfönster och den lampan leder oss hem under det mörka halvåret! Vi ser den på långt håll när vi kör hem på de slingrande vägarna.

Det blir ett fjärde inlägg med ljusglimtar och det viktigaste av allt; några fina mänskliga möten från hösten./A

Kassan är ett vackert hus från 1700-talet vid vattnet  i Landskrona. Varje år öppnar ägaren det gamla huset för julmarknad. Det är välbesökt och omtyckt.

För ganska många år sedan var vi på en visning av detta speciella hus. Joakim Bengtsson, antiknörd och som fortfarande äger huset, visade allt han hade låtit göra med huset och historien bakom och vilka visioner han hade med huset. Kvällen avslutades den gången nere i källarvåningen med en god måltid i valven. Vi var helt uppfyllda av berättelser och miljön och åkte hem mätta, nöjda och upplivade.
Jag har aldrig kunnat släppa det där huset, historien bakom, alla originella idéer, de överfyllda fönsterbänkarna, hyllorna och alla detaljer, den skojfriska, fantasifulla OCH ibland eleganta inredningen, trapporna, vinklarna och vrårna. Ja, ALLT!

Trots att jag normalt inte älskar julmarknader så ville jag så gärna komma tillbaka för att få kika in i härligheten ytterligare en gång. Först tog vi en runda utomhus på innergården. Det var trivsamt och fint på alla sätt och vis! Mycket folk och  mest överraskande var  de handvävda sjalarna från Laos!

Min svärdotter är från Laos och vi har besökt landet och jag har sett hur flickor och kvinnor sitter ute under tak och väver. Det var igenkänning men jag köpte ingen sjal eftersom jag redan har några. Jag köpte ingenting annat heller.

Till vår besvikelse så var många av de mest intressanta rummen avstängda. Vi förstår ju varför när man såg strömmen av människor som kom för titta, handla av utbudet och inte minst fika nere i källarvalven. Det var så tjockt med folk där att vi avstod från köandet och kaffet. Det var lite jobbigt för hela huset doftade av saffransbullsbaket som pågick i köket .

Var kommer rubrikens kossor in kanske du undrar. Kassa och kossa är ju ord med allitteration och det gillar jag men så här enkelt var det….
Vi körde hem och valde vägen över Revinge hed och där går ofta enorma mängder med kor och betar. Och jag kände att jag blev så glad när jag såg mängden djur över detta stora område. Det var flera hundra djur som gick där och någon släntrade över vägen och valde betet på andra sidan. Trots att månaden heter november så verkade de  hitta något mumsigt  på marken. Jag blev barnsligt glad och nöjd av att bara få köra försiktigt förbi och titta på dessa djur. Fria från förställning men idisslande sina tuvor utan stress och, vad jag föreställer mig, alldeles fria från den sortens bekymmer som varje människa dras med!

Här nedan kommer en skylt om Gamla Kassan som ingen kossa skulle besvära sig med att läsa. Fast jag gjorde ju det förstås!/A

Här i Skåne räknar jag september som en sommarmånad eftersom det rent meteorologiskt brukar hamna där. Så länge dygnsmedeltemperaturen ligger över +10 grader är det sommar. I år hade vi en fantastisk septembermånad som definitivt kändes väldigt somrig. Så smög sig hösten på och oktober blev en ruskigt regnig månad. Medan november har varit ovanligt solig och fin. I skarven mellan sommar och höst gjorde jag en tur till Helsingborg och träffade några människor jag håller mycket av! Jag börjar med den mycket blonda tösen Lilla L här ovan är en intressant liten människa!  Här har hon ännu inte fyllt två år men det har hon gjort nu. När hon känner mig lite mer kanske jag kan komma själv och hämta henne på förskolan. Då kan hennes rara mamma få vila lite eller göra något annat en stund. Det ser jag verkligen fram emot!

Här ovan är några bilder på Margit, min kära danska väninna. Vi lärde känna varandra tack vare ett gemensamt trädgårdsintresse. Den här gången var träden i centrum. Vi gick blott en liten bit av trädslingan i Helsingborg. Man hämtar hem info till mobilen om slingans sträckning och de enskilda träden i sig. Verkligen roligt om man är trädälskare! Vi gick bara en liten del som fanns i parken nära Kärnan. Vi sparar nog resten till kommande vår. Efter en promenad, hur kort den än är, kan man äta …t.ex. libanesisk mat!

Min rara promenadkompis Pricken var vår gäst  i hela tre veckor medan Matte och Husse var på långresa i oktober. Pricken lyste och livade upp  min pensionärsvardag  så den blev dubbelt trivsam. Egentligen kunde jag göra inlägget längre med bilder på flera goa människor jag har träffat och delat gemenskap med men… bara ett foto till!

Det här är Emma och Jens som gifte sig i Bara kyrka den 3 december – en fin solig lördag. De strålade och vi grät, skrattade och njöt av allt som bröllopsfesten bjöd på!

De lyckliga två får sätta en vacker punkt för denna lilla serie med ljusglimtar från hösten.  Nu närmar sig tredje advent, Lucia och julen och jag tar en paus i mitt bloggskrivande ett tag. Jag har lite tappat fart och lust men återkommer säkert så småningom.

Goda Helger önskar jag alla med en bamsevarm kram från mig!/A

Januari:  80 år går snabbt som ögat men är samtidigt en eon av tid, vi firade min syster Barbro på Ystad Saltsjöbad med middag, övernattning, frukost  och konst!
I januari läste jag ‘Den sårade divan’ av Karin Johannisson.

Februari:  Mitt yngsta barnbarn Victor och jag fantiserar mycket och leker när vi träffas, jag funderar på vikten att som barn få tillgång till egna och andras fantasier genom böcker, spel, filmer och lekar. Jag läste ‘Ljuset vi inte ser av Anthony Doerr.

Mars: Mars är vårmånad i Skåne och jag skrev om min imaginära gungstol i vilken jag minns min barndom eller något som jag har varit med om eller fortfarande gör som att bygga kojor när jag ska sova. I mars läste jag ‘Se. Nu. Då.’ av Jamaica Kincaid.

April: I april beskrev jag  det vårliga ”odlardramat” som inte går att jämföra med att Syed Latif,  som startade språkcaféet i Skurup, skulle utvisas  till Bangladesh från Sverige den 10 maj – och det skedde, stor besvikelse över myndigheterna! Jag läste Elena Ferrantes ‘Min fantastiska väninna’.

Maj: Nu bjöds det på fantastiskt väder, flera fina och roliga möten , fester och minst sju kvistiga frågor varav någon blev utan svar! Jag läste ‘Natt för gott’ av Jenny Erpenbeck.

Juni: Blandade inlägg beskriver lyckan att göra en skattjakt i trädgården till barnbarnet som fyllde åtta år, sorg över Brexit och eländet i världen, något som inte var vad det skulle men månaden juni var ändå en juvel! Läste ‘Det goda inom mig’ av Linda Olsson.

Juli: Vad är det med män undrade jag i julis första sko-rika (!) inlägg och för övrigt funderade jag på om en pensionär har semester – njuta av sommaren måste man!
I månadens sista inlägg dansade jag loss helt vilt! I juli läste jag trädgårdsböcker.

Augusti: Jag ordnade några magiska möten, hade bokklubben här på bokprat, mat och bad, vinkade av kära familjemedlemmar och berättade om det stora projektet och Kråkvinkeln. Jag läste med nöje barnboken ‘Mitt bland stjärnor’ skriven av poeten Lotta Olsson och underbart illustrerad av Olof Landström – suveränt samarbete dem emellan!.

September: Jag tittade både bakåt och framåt i inläggen från september och vill vårda lilla flickan som finns inom mig men också personer som är betydelsefulla medan tiden går och trädgården bjuder på sensommarfägring. Jag läste ‘Fiskarmännen av Chigozie Obioma.

Oktober:  Jag skrev om min avsky för girighet och missbruket av ordet HAT och hoppades att Donald Trump skulle förlora valet i USA tack vare sin dumhet …  I övrigt handlade allt, i alla fall mycket, om Pricken som vi var BM och BH åt i tre veckor! Jag läste ‘Stormen’ av Steve Sem Sandberg – men avslutade den aldrig! Koncentrationssvårigheter.

November: Inläggen handlade om många ljusglimtar i tillvaron, en Stockholmsresa  och att jag verkligen ömmar för dem som lever i olika typer av svårigheter!
Jag läste ‘Uppgång och fall’ av Liv Strömquist.

December: Endast ett inlägg blev skrivet i december och det var en sammanfattning av höstens ljusglimtar. Jag tappade lust att skriva, världsläget var deprimerande och jag ville göra ett uppehåll. I december blev äntligen min pläd ‘Mössorna’ ruggad och klar. Bra julklapp till mig själv/oss från mig själv… berättar om den i ett senare inlägg!

Julen blev fin och skön men också full av längtan. Jag gillar på något konstigt sätt att längta, i alla fall när jag vet att längtan inte är omöjlig att tillfredsställa!
Av en händelse har skrivuppehållet blivit exakt en månad långt och nu har jag gjort en snabb återblick på 2016 och någonstans skrev jag ungefär: Var snäll mot andra människor det är inte mjäkigt utan mäktigt!  Det håller jag fast vid!
God fortsättning alla vänner!/A

Alldeles nära i omgivningen finns tre olika vävstugor, jag är med i Lattan som väver i källarvåningen i Västra Nöbbelövs gamla skola. Där var det förr träslöjdssal och skolans badavdelning. Det är trångt och bökigt i lokalerna men möjligheten att få utlopp för textila lustar och samvaro med trevliga vävinnor gör det hela mycket trivsamt. Vi är ett femtontal kvinnor mellan 45 och  ca 75 år. Det är inte så noga med åldern och vi hjälps åt med allt det där arbetsamma med varpning, pådragning, solvning, skedning, uppbindning och framknytning. Vi gör alla förberedelser som krävs och så väver, fikar och snackar vi. Fikar, snackar och väver…ja, ni förstår! Ibland blir det inte mycket vävt men andra gånger blir det desto mer. För att vara i en källare är det riktigt mentalt högt i tak i Lattans lokaler!
Tillsammans bestämmer vi efter olika önskemål vad som ska in i vävstolarna och så gör man det som behövs om man kan. Lotta, Åse, Karin och alla andra tack för att ni finns! Och jag skulle absolut inte klara mig utan Ulla-Karin som nästan alltid är på plats och har en snäll hjälpande hand när något krånglar eller Kerstin som är en kreativ problemlösare utan dess like – men alla hjälper alla!
Bara någon vecka före jul kunde jag äntligen ta hem den finaste pläd jag någonsin har gjort. Vi hade gemensamt bestämt att väva plädar i damastteknik med vit varp. Jag hade aldrig vävt damast och jag spanade hur de första vävinnorna gjorde… det gällde att rita ett halvt mönster på rutat papper, tänka att ena halvan speglar den andra.
Äntligen blev det min tur i vävstolen! Jag hade kommit fram till att mönstret skulle föreställa olika yllemössor med olika sorts tofsar. Jag ville inte göra något gulligt och lite humor är väl aldrig fel – inte ens på en pläd!

Bildserien här nere visar en sorts förlossning…jag undrar när kommer min…Kerstin och jag drar ur den ena fina pläden efter den andra…min finns näst längst in…

…och sen tar Kerstin och jag upp knutar och fäster lösa trådar… och hela långa varpen  läggs ut på bord med hjälp av Åse och Ulla-Karin, i mitten nederst en underbar restgarnspläd som Kerstin har vävt!  Men hur blev nu mina yllemössor?
När vi hade dragit varpen ur vävstolen så tittade vi storögt på plädarna. Det var SÅ otroligt lustfyllt att väva den här pläden med eget mönster och färger som absolut är mina! De två första mössorna ritade jag med kryss på rutat papper sedan förstod jag hur tekniken fungerade och tänkte ut mössmodellen efter hand. Här ovan fattas ett moment på min pläd innan den är klar – ruggningen. Tekniskt sett är den pläden inget mästerverk men designen med mössorna är jag mycket stolt över!

Pläden vävdes färdigt redan under 2015 men varpen klipptes ner och ruggades först i december 2016! Pust, det blev lång väntan. Med den erfarenheten i ryggsäcken lärde vi oss att inte sätta upp för långa varpar i fortsättningen!
Som jag har fantiserat att få se pläden och att få vara med då den ruggas.
Kerstin Persson som har VÄVHALLA, en annan vävstuga mm, har köpt en ruggningsmaskin från KLIPPAN och med hjälp av den ruggar hon nu plädar från hela Sverige och även från andra länder.
För att rugga plädar i den omfattning som Kerstin gör så krävs mycket tungt slit. Det hade vävts plädar med fjärilar o romber o traktorer o blad o katter o hjärtan o avbilder från arkeologiska fynd alltmedan flitens lampor lyst upp Lattans vävkällare. Dessa och alla andra plädar måste ruggas på båda sidorna och det innebär många grepp och lyft innan alla plädar är fluffiga, torra och fina.

Själva maskinen bullrar och det blir en massa ullfibrer i luften men Kerstin jobbar på och ser till att allt ser fint ut och byter ut de små torkade blomställningarna från Dipsacus sativus, vävkarda, när de är utslitna. Det är de fjädrande hakarna, som reser upp luddet på ylleväven, som slits ut och måste bytas ut. På rullen sitter tusentals torkade blomhuvuden! Kerstin har börjat odla en mindre mängd själv eftersom det är dyrt att köpa såna mängder från Italien. Kanske utökar hon den odlingen i framtiden.
När jag var hos Kerstin och följde min pläds väg mot att bli klar så blev det fullt på torkställningarna. Det var säkert många som gav en pläd i julklapp 2016!

När jag kom hem draperade jag yllemössorna lite nonchalant över en fåtölj. Med de drejade fransarna mäter pläden ansenliga 215 centimeter! Den är stor och varm och go’!

Jag skriver lite sporadiskt ett tag till här på bloggen eftersom jag har många järn i elden och inte vill bränna mig! Målet är ändå att jag ska återgå till tre-fyra inlägg per månad!
En stor och varm och go’ kram till dig som har varit intresserad nog att läsa ända hit!/A

.

Mest till dig Carl Victor men, psst, alla får läsa!

I juli 2016 när jag skjutsade dig och din mappa till Hyllie så märkte jag att ni alla tre var så fyllda av reslust och äventyr. Ni skulle flytta till södra Thailand i ett eller kanske två år och det var spännande för er.
Heeej då…lycklig resa och vi hörs, sa vi till varandra och ni försvann ner på perrongen och tåget till Kastrup!
Jag var verkligen glad för er skull men också ledsen. Jag tänkte att jag skulle sakna er och förlora en del av det roliga du och jag alltid har gjort tillsammans. Det blir så av naturliga skäl när man lever långt från varandra!  Vardagen och allt är ju förändrat.
Just nu är jag i alla fall mycket glad för dagarna vi har haft tillsammans! Jag har fått möta dig i din nya miljö, pratat lite med dig om vårt pågående projekt ‘Farmor K och Pojken’.
Jag har kramat dig, varit med i skolan och jag vet hur det ser ut där du bor!
Hoppsan, inte här, i just det här huset, i Surat Thani. Det är en helgedom i centrala staden.

Ni bor i ett modernt och bra hus och det finns en liten pool i området där ni kan svalka er efter skola och arbete. Du har några lekkamrater i samma område och det känns trevligt och bra på alla sätt och vis. Men att ett stort och just nu obebott hus har en privat pool på tomten där en varan har sin tillflykt mellan simturerna i floden, det tycker jag låter lite otäckt… Jag antar att varanen flyttade in efter att husägarna flyttat iväg någon annan stans, eller?

Från ert område kan man till och med ta en gammal buss till stan. Det kostar bara tio bath! Vilket är ca 2.50kr. Det gjorde vi en av dagarna medan du var i skolan. När du kom hem

byggde vi med din försenade julklapp. Lego City med polismiljöer. Du är superbra på att läsa ritningar och se vad som ska göras med bitarna! Har du byggt ihop alla delarna nu?

Redan efter en natt hos er stack vi iväg österut från Surat Thani och stannade vid ett ställe där man kunde ta ett dopp på vägen! Det var ett kraftfullt forsande vatten där jag gav upp att gå bort till det lilla fallet – badskor hade varit bra för mig. Men du var där borta med din pappa och några andra i vårt gäng. Sen rattade han vidare med några av oss i er bil och

resten åkte med taxi till Khanom vid Siambukten. En lång sandstrand som har blivit er favorit har jag förstått! Mysigt, enkelt och mycket vackert! Mest vanliga thailändare på besök för att njuta av mat och hav. Exotiskt för oss som inte är vana att se sådana platser, känna solens starka strålar eller äta i palmernas skugga.
Din kompis G var där med sin familj och ni badade och varvade tiden med annat… gratis wifi om man äter och beställer svalkande dryck! Det gjorde vi så klart!

I de här vattnen finns den sällsynta rosa delfinen och senare såg vi ju faktiskt en från en färja! Du hann väl se den och den fläckiga också!? Jag såg bara den rosa. De rosa finns endast vid två ställen på hela klotet! Sensation alltså!
Jag tänker på de kraftiga vågorna den första dagen vid Khanom och att de inte verkade skrämma dig eller hindra dig från att vara länge i vattnet och njuta av det. Härligt Victor! Jag hade länge små små bitar av snäckskal överallt på kroppen även under baddräkten eftersom jag slogs i botten av en kraftig våg. Jag som hade velat leka med dig i vattnet blev faktiskt lite rädd av vattnets kraft. Tur att du är som en fisk i vattnet, det njöt jag av att se! Din snabbsurf på vågorna fångade jag aldrig på bild men jag minns mycket väl ditt glada ansikte! Här är ett litet lapptäcke av fina stunder på stranden i Khanom!

Nästa rapport kommer så snart jag har sorterat fler bilder. Då blir det kanske en flodtur i Surat Thani, vardag och skola och lyxliv vid Coconut beach och annat. Om du sitter vid en större läsplatta eller dator så kan du klicka på bilderna och njuta!
Jag kan låtsas att jag är där med dig!/ Farmor/A

Mest till dig Carl Victor – men den som vill får läsa denna andra rapport!

När jag tänker på resan så är det många saker som jag kommer tillbaka till. Flodturen med longtailbåten i allt smalare vatten och allt färre hus intill vattnet men desto fler träd. Jag satt långt fram och du och S satt allra främst. När din storebror Pontus var och hälsade på er under julen kommer jag ihåg bilder med stooora varaner upp i träden som böjer sig ut över floden. Då såg ni sju-åtta stycken… medan vi såg två relativt små varaner men o, vad jag tyckte den turen var härlig. Tyvärr tog laddningen i mobilen slut precis när ägaren till båten stannade och gjorde de fina palmbladsfiskarna till er barn. Vad skicklig han var!

Jag funderade mycket på hur den långa båten skulle kunna vända i den smala flodarmen. Jag hade inte fattat att vi åkte på en slinga som kom ut på den stora floden igen. Jag undrar också hur husen, nej, människorna, som bor i husen utmed floden i Surat Thani, klarade sig när det regnade så mycket och länge under monsunen i höstas. Man bor ju, minst sagt, mycket nära floden. Det var nog besvärligt för många i den sydligaste delen av Thailand.

Vi var några dagar på Ko Samui och lärde oss att inte uttala det fel för då sa man något opassande. Man ska säga ungefär Kåsa-mui med ett u- och tydligt i-ljud på slutet!
Det var från färjan till Ko Samui som vi såg delfinerna varav en var sällsynt och ROSA!

Ett helt annat sorts vatten var det i den superlånga poolen vid Coconut beach! Svalt och fint att simma i tidiga morgnar före eller efter frukosten. Jag lyckades, som du kanske minns, få en riktig magsjuka (jag avstår från beskrivningar) på det fina stället så jag missade en del där. Jag missade turen till ön…Minns du den stora fina ödlan som bodde i slutet av den där infinite-bassängen? Den hade hittat en fin sval hylla mellan vattnet och bassängkanten. I bakgrunden på sista bilden står du och Allan och tittar på stjärnhimlen med hjälp av den där roliga appen som namngav stjärnor. Minns du vad appen hette?

Så många spännande grönsaker,  goda, saftiga och läskande frukter man kan hitta i såna varma länder som ni bor i just nu. Det var kul att gå med er på fruktmarknaden. Din mamma visade och berättade hela tiden. Du och din pappa ska ju ha frukt med till skolan varje dag och hemma går det väl åt en hel del! Jag sätter gärna i mig mango och andra mogna frukter men åt också med förtjusning det bruna bäret i mitten. Man skalade det lite torra skalet och inuti var det så läskande gott. En vacker blåröd kärna måste spottas ut… På engelska kallas de visst för longan. Något svenskt namn tror jag inte finns. På de sista två bilderna  är det mamma Keo som tar den superstora gulvita kärnan och delar skalet på kärnan och tar fram det genomskinliga och ätliga innandömet. Det var lite som att äta seg råtta, tyckte jag. En av dina favoritfrukter är granatäpple, det vet jag och det är ju gott. Mums nu vattnas det i min mun.

Med detta saftiga slut ändar den andra rapporten. Men det måste bli en tredje! Du känns långt borta men när jag skriver och tittar på bilder så känns du lite närmare trots att Thailand är långt borta. Det är lika långt härifrån och till dig som tvärt om, eller hur!?
Stor kram från farmor!/A

Allra mest till Carl Victor men, psst, den som vill kan läsa!

Två glädjefyllda dagar besökte jag dig i skolan. Nu går du i en engelskspråkig klass och man kan säga att du får vara i det engelska språkbadet alla skoldagar. Det är bara att dyka i och utforska hur allt fungerar! Du är bra på det!
Jag har största förståelsen för att du blir trött! Men jag tänker också att du kommer att ha mycket stor glädje av det där engelska språkbadet!
Jag minns också elever som jag själv har haft och som utan att kunna ett enda ord svenska har tvingats hoppa i det svenska språkbadet och börja utan någon introduktion i språket. Det är förvirrande i början men plötsligt så förstår man och då blir det förstås lättare!
Du har den unga och entusiastiska Aida till lärare, det är jag glad för! Du kan hälsa så mycket från mig till henne! Jag önskar dig allt gott och vet att du skaffar dig många bra erfarenheter och så har du ju din väldigt snälla lärare i svenska och annat också!
Jag gör ett lapptäcke av alla möjliga bilder från skolan både ute och inne.

Vi fick mycket god mat i Thailand. Din mamma lagade den godaste till oss! Du och hon kan säkert ta hem en del bra recept så att vi kan laga sån mat när du och jag återupptar vår hotell- och restaurangrörelse! För visst ska vi göra det! Vi har ju kul när vi lagar mat!

Alla bilderna som kommer här allra sist sammanfattar lite olika intryck som på något sätt har med ordet åka att göra. 
Åka på semester… jag som hade längtat så efter dig och din familj, Carl Victor, njöt av att, då i januari, äntligen få sjunka ner i flygplansstolen på det enorma tvåvåningsplanet för 800 passagerare. Jag hade min bästa reskamrat Mats bredvid och han började genast undersöka filmer och vad man kunde kika på mer. Det fanns mycket att välja på!Våra andra reskamrater Åsa och Peter satt på annan plats i samma plan och Kjerstin och Allan skulle vi möta vid flygplansbytet i Dubai. Allt fungerade perfekt med vad trötta vi blev. Vi somnade tidigt hos er den kvällen när vi kom och redan när vi vaknade första dagen så for vi till vackra Khanom – er favoritstrand öster om Surat Thani där ni bor nu.
Åka lastflak…  nä, inte hela vägen från Surat Thani men när vi behövde handla lite i  lilla byn Khanom åkte vi alla i/på er bil. Jag tror inte det är förbjudet i Thailand och inte heller att åka två vuxna och fyra barn på en motorcykel… just det såg farligt ut, tyckte jag.

Åka på en liten luring… för att man vill undvika att vill bli firad! Du vet ju att vi kom alla för att träffa er, semestra ihop men också för att fira Mats när han fyllde 60. Han åkte på en luring redan i Dubai där han mycket överraskad fick en present i förväg från sina barn. En bra liten bok om Thailand och ett rikligt antal bath som skulle gå till drinkar i en solstol på stranden. Givarna avkrävde ett foto som bevis! Jag tror inte att de tänkte sig att jag skulle förskingra pengarna, vad tror du? Nä, de ville nog bara se hur det såg ut när deras far blev firad! Så här: – Nej, fota inte mig! Okej, då…

Här har han  satt sig i en solstol och precis serverats en kall mojitos, ett fat med lite frukt och jordnötter i solhatten. På eftermiddagen hade vi tårtkalas hemma hos dig Carl Victor och vilken ursmarrig tårta sen!  Tyvärr fångade jag den inte på bild – jag var väl upptagen med att äta. Mats blev firad med bubbel och presenter och restaurang senare på kvällen.

Åka på en smäll … puss… och reggiemusik, vin och mat på födelsedagskvällen. De bästa minnena har man nog i hjärtat och i huvudet! Fotografier är ändå bra att lyfta minnena med! Tyvärr blev bilderna på dig o din familj för mörka men du var så snygg i vit skjorta!

Åka tuctuc… i den livliga trafiken i Surat Thani kan vara en rolig prövning för balans och rumpa. Fordonet hade inte mycket till fjädring men vi kom lyckligt fram till marknaden.

Åka med skolbussen… och skojade med mig gjorde du. Jag var och mötte dig vid skolbussen, du låtsades vara helt innesluten i din mobil och sneddade förbi mig och så precis när du gått förbi… – Nä, farmor, jag bara skoja!  Hahaha du, visste exakt vad jag tänkte!

Åka gamla bussen… som stannade precis utanför ert villaområde och skramlade iväg in till stan var perfekt enkelt. Vi var så glada din mamma och jag! Har du åkt den någon gång?

Åka i varsin taxi… från flygplatsen i Bangkok, kan bli lite besvärligt. Bilen där jag åkte fastnade i trafiken och vi blev avsläppta tio minuters promenad från målet Wat Pho  för att det var just trafikkaos! Det var alltså två taxibilar som skulle ta oss till helgedomen Wat Pho, men vi hamnade vid varsin ingång. Där stod vi i hettan och väntade… men efter nån timme så hittade vi varandra och blev mycket lättade och glada. Nu har vi alltså, som du förstår, lämnat ST och påbörjat hemresan men med en sista dag i huvudstaden.

Det är alltså sista dagen på vår resa och vi ser några heliga platser, äter god mat på ett enkelt ställe precis vid floden, vi tar en flodbåt, promenerar och åker sky-train och promenerar tills det blir kväll och fortfarande är hett i monsterstaden Bangkok.
På kvällen tog vi, ganska möra, till sist tåget till flygplatsen. Den suveräna planeringen kan vi tacka din pappa för. Den bästa kartan över Bangkok var hans handritade! 

Åka hem… är alltid skönt men jag hade gärna stannat hos er ett tag till! Under flygresan hem såg jag tre långfilmer och jag lyckades sova en stund. Här ovan har vi precis landat och står i bussen som ska föra oss till terminalen.
Jag önskar att jag hade kunnat packa ner dig i smyg och ha dig hemma… men, vet du, då hade en viss mamma och en viss pappa i Surat Thani saknat dig varje dag! Kanske kommer ni till Sverige så att vi kan fira din födelsedag här och/eller midsommar!? Vad tror du?
Vi kan se framåt med glädje i alla fall! Stora varma kramar från din farmor!/A

I mars vill man gärna vira in sig i en pläd och bara få vara  fred. Men ljuset, fåglarna och jorddoften hjälper mig att komma igång mentalt med säsong 2017! Och trädgårdsbilderna!

Här finns inget behov av tid och ordning i denna stund, jag låter mina tankar fara och flyga fritt. Något i bildflödet gör att blicken fastnar och jag väljer spontant bland några av alla tusen bilder. En älskad växt som jag inte vill vara utan: Digitalis – självsådda och fådda! De vita är de vackraste men alla kulörer behövs i just den här täppan… skriver upp på årets önskelista. Jag ser några bladrosetter där ute men de är för få! Det finns alltid mer plats för den rara fingerborgsblomman.

Svavelpionen visade äntligen sin färg på försommaren 2016, hurraaaaaa, den rätta färger var alldeles, alldeles underbart rätt! Underliga väder drog förbi i början av maj och skapade små intressanta och fina fotostunder – innan störtregnen kom. Snart är det på riktigt ännu en gång och – men, aj, där kom en tankeknut, några måsten och vred till i mellangärdet. Såjord, byttor, värmemattor, lampor, fröså, förså, undervattna, dra upp, kultivera, skola om, klippa topp, låta bli att klippa, bära ut, bära in… men oj, jag måste leta fram fröna! Tänker inte köpa nya. Har väl sett hur alla redan har börjat och jag, jag bara tänker…

Att dela en höstblommande planta med spade på våren är en njutning. Dela plantan till nya plantor med friska  och livskraftiga rötter. Att plantera dem i jord eller kruka är mums för trädgårdsekonomin. Lite blir mer, mer blir mängder och ytor. Rabatter fylls och nya kan skapas. Dra upp frön från egna perenner är en, i tid, utsträckt och lustfylld färd!
Blir det något så får man fler och kan ge bort. Det är väldigt roligt. Lika roligt är det att tänka i bladformer och växtsätt som höstfärger och vårutspring, ja, jag tänker på det när jag manar fram sommaren! Behöver jag dela och flytta? Man placerar rätt och fel och plötsligt kan det som vara fel kännas rätt när man har tittat nog många gånger och ser något annat än förut. Vad lustigt det är men barr och blad gör en glad – åtminstone mig!

Så har vi helheter med rabatter, stigar, buskar och träd, stammarna och formerna och, och nej, jag har inte glömt rosorna eller andra blommor! Kan det förresten vara för sent att dra upp luktärter nu? Ja, kanske men jag vill göra ett försök! Förra året var jag för återhållsam på såfronten, det måste bli bot och bättring.

Rosor var min största passion när jag började intressera mig för trädgård i femtioårsåldern. Jag har skrivit om det i tidigare trädgårdsinlägg här i bloggen Pensionär, nyss pensionär. Nu har jag ett mer allmänt och omfattande trädgårdsintresse… se där, nu skrev jag det! Det här inlägget har peppat min lust. Lust att planera, fröså och kanske flytta om lite.  Jag alltså har inte helt tappat geisten, jag gör bara mindre nu än tidigare…

och till slut några fler bilder från tidigare somrar! Kanske blev också du lite peppad!?/A

Någon sorts kropp har vi alla att studsa runt i, gå ut och gå promenader med, alternativt att släpa runt på. Jag fick en knäpp på näsan för cirka sex år sedan. Jag var på ett zumbapass och upptäckte att min vänstra sida rörde sig i makligare takt än min högra. Jag kunde inte heller ta ut rörelserna riktigt. Jag hamnade på utredning och fick ligga på lasarettets neurologiska avdelning i några dygn. Vilken uppställning och sjukvård! Fantastiskt och jag var uppriktigt glad över att ha hamnat där! Jag blev utredd på längden och tvären… och nu klarar jag mig bra tack vare medicin , träning och av att inte utsätta mig för stress.

Att cykla utan annat mål än att lyckligt komma hem igen är inte dumt. Pensionärens lyx är att inte alltid ha tider att passa! Mot havet!

Den där benstommen med överdrag och stoppning åldras med mig. Nej, jag är inte, absolut inte, uråldrig ännu men det händer saker hela tiden! Överdraget sitter lite lösare och skrynklar sig här och där. Ni vet det knarrar i ett knä och höger axel knakar och vänster fot svullnar lite… tja, är det inget värre så går det väl an.  Jag trivs faktiskt i min ålder trots skavankerna! Fast när mitt vänsterben ‘surbenet’ bråkar så är det inte så kul – men det är inte varje dag och det funkar ändå hyfsat!

Jo, jag börjar höra dåligt men å andra sidan är jag spänstigare nu än då för några år sedan. Vad har det med varandra att göra? Tja, inget annat än att det är mig och jagets åldrande som kroppen vittnar om och att man faktiskt kan påverka vissa saker men att andra är svårare att göra något åt.
Nu hör jag att du protesterar högljutt: – Spänstigare blir man väl inte av att bli äldre? Nä, förstås inte av själva åldrandet men det är aldrig för sent att börja träna.  Det är klart du inte kan vänta med att göra dina benspark ända tills du sitter med benen i graven. Då är det nog försent ändå!
Men det borde vara självklart att hålla igång för den som kan, jobba i trädgården om man har någon, städa intensivt om man gillar det, helt enkelt att träna eller röra sig så mycket och ofta man kan. Alla kan inte träna men väldigt många fler än som gör det!

Min mamma blev väldigt kutryggig på grund av en smärtsam kotkompression och på något sätt sjönk även jag ihop och trodde att det var menat att jag också skulle bli så. Ni vet det där genetiska… så såg jag min spegelbild skynda förbi i ett skyltfönster. Där gick en kutryggig gumma förbi och det skrämde mig! Jag tror många har gjort liknande erfarenheter! Sträck på dig, knip ihop skulderbladen, tänk på din stolta hållning… så sjunger det ofta i mig! Det hjälper att skärpa sig och hålla huvudet högt!

Och jag, jag gillar att vara lat också! För att må bra är det också viktigt; att lata sig och njuta av något fint, läs en bok, träffa folk. Så jag mixar dessa för kroppen så ypperliga sysselsättningar och som pensionär är det lätt!

Långsamt strövande genom besöksträdgårdar med sittplatser erbjuder en pensionär lagom vila och njutning.

Hörseln är ju svårare att träna upp men det ska sägas att det har sina poäng att höra fel ibland.
Igår var det någon hudkrämstillverkare som enligt reklamen hade blandat goja i en hudkräm…nja, olja var det ju förstås.

Vi skulle på bröllop och jag var inne i en lite finare klädaffär. Jag tänkte att jag skulle hitta en snygg klänning… Expediten kom i min riktning med telefonen mot örat, hon såg mycket jäktad ut och precis när hon passerade mig sa hon: – Vad hade hunden för telefonnummer?
Jo, ja, kunden förstås. Man begriper ju och får sig ett skratt – om man är på det humöret!

Vet ni, att tvärt emot vad man har trott, så  kan amerikanska hundar får hybridägg med svenska hundar från västkusten…eller hur var det nu de sa på radion en morgon. Det handlade om humrar förstås. Haha, det är kul ganska länge!

Vår radio går igång mitt i morgonandakten eftersom min man arbetar och måste upp. Under ett par dagar så hade en frejdig kvinna vävt ihop saker som fysisk träning och andlig utveckling. En av morgnarna handlade det om styrketräning och så läste hon något citat ur Bibeln och sa plötsligt: – Jag tar en bärs till…
Både min man och jag flinade för vi hörde samma sak! Han börjar också höra dåligt!

Det är klart att det går bra och är roligt till en viss gräns men sen får man skaffa hörapparat annars tror jag att det är lätt att halka på sned i sociala sammanhang! Man får pröva ut dem tills de passar! Kanske kan man få ett par roliga hörapparater som kan hänga i öronen som dekorativa örhängen. Skulle passa mig som samlar på  just örhängen.

När jag har de här örhängena kan jag säga: Jag har tagit på mig mina solglasögon.

Jag har inte nämnt vad knoppen behöver men det tänker jag skriva en annan gång. Men att träna och få fart på kroppen är ju faktiskt bra för knoppen också!

Man kan röra på sig i alla väder! Men Kjerstin…var är mössan?

Med flit har jag uteslutit det där med maten och vad man stoppar i sig. Det har absolut betydelse,  men jag tror ändå att vi mest måste glädja oss åt att vi inte behöver sakna mat på bordet!
Ha det fint, KRAMAR behöver vi!/A

Man ställer om sig från vinter till vår. Ställer om klockan. Eldar inte så ofta i kaminen. Vaknar med ljuset i stället för mörkret. Lägger de tjocka strumpbyxorna längst ner i lådan. Snart är natten blå. Glömmer mössor och vantar. Ler mot horisonten!

Ser damm. Borde tvätta bilen. Putsa husets fönster. Observerar det som spirar där ute. Det som ska bli. Somnar ute i eftermiddagssolen. Vill inte gå in fast det blir svalt. Ställer av uteslöfsorna vid närmaste trädgårdsdörr. Har sekatören i fickan tills i morgon!

Vädrar tunna kappan. Klipper ner det bruna. Räfsar och drar bort. Ser fler och ännu fler svällande knoppar. Löften. Frösådder. Sopar bort murket och torrt. Låter varma tröjan ligga. Promenerar på torra stadsgator. Tittar ut från stadens café!

Ser fågelsvirret och hör vingslagen. Andas sval luft, andas luft, andas!

Äntligen!/A

I morse vaknade jag så fint med musik ur Monty Pythons galna musikal Spamalot. Ja, den där musiken fanns inne i mitt huvud. Sjöng gjorde mitt näst äldsta barnbarn Pontus Ekelöf Croneld. Som fjortonåring la han ut de första egna små snuttarna med låtar, mest covers, och några humorscener på You Tube. Han gick sommarkurser i dans och så vidare. Som gymnasieelev var estetiska programmet det viktigaste för honom, trots att grabben hade god ordning i skallen för både matematik, engelska och tja, vad som helst. Han visste vad han ville och var hängiven sin tanke att lära sig mer inom musik, dans och teater. Så har det fortsatt med folkhögskola i två år och nu andra terminen vid Performing Arts i Göteborg.

Anledningen till att jag vaknade med en låt som I’m all alone var att jag besökte Varberg igår och såg  SPAMALOT. ”A musical lovingly ripped off from the motion picture MONTY PYTHON and the Holy Grail” som det stod på programmets framsida. De som agerade var unga människor som går olika yrkesutbildningarar i det här med musik, sång, dans och liknande i Göteborg. Med på scenen fanns också gymnasieelever från Varberg. Få kände varandra men de har tränat kvällar och helger.
Jag filmade med min mobil och från min plats i raden bakom orkesterdiket så kunde jag inte fånga hela scenen. Jag koncentrerade mig på Pontus helt enkelt. Ljud och bild blev ändå förvånansvärt bra. Klicka på länken här nere och hör en bit av duetten som Patsy och Kung Arthur sjunger.

https://1drv.ms/v/s!AlJGKo0tbxTmgcAO87ZqghNt1Rt6wg

Med ett tidigt tåg hade jag gett mig av hemifrån och mött Pontus i Varberg som kom med tåg från Göteborg.  Tillsammans gick vi genast till Torget och lunchade på Café Mignon ute i vårsolen! Varberg såg städat och vårpyntat ut och det var ännu några timmar kvar till föreställningen…
 Vi pratade mycket, mycket om ditten och datten och plötsligt var P tvungen att gå till möte och uppladdning! Jag råkade säga ”lycka till” fast man visst inte ska det i dessa sammanhang. Senare påstod P att han hade gjort en massa småfel just den föreställningen – var det mitt ”lycka till” som ställde till det?
Full av förväntan och lite spänd kände jag mig innan föreställningen. Jag ville verkligen att det skulle gå vägen, bli lyckat och mycket mer därtill. Det blev det också!

Klicka på länken  här nere och se en slutsnutt av Always look on the bright side of life. Jag misslyckades med att lägga in videos i mitt mediabibliotek som hör till bloggen. Hoppas ni blir nyfikna och vill se och lyssna och därför orkar klicka på länken…måtte det fungera! Det tekniska är inte alltid på min sida men där har jag ju min käre man.
Orkestern var från Högskolan för scen och musik i Göteborg, det var bra ös på dem!

https://1drv.ms/v/s!AlJGKo0tbxTmgcAN4a4RSJivSkjojA

Hela föreställningen framfördes på vacker brittisk engelska och tyvärr gick nog en massa knasiga skämt mig förbi. Jag var inte helt vilse i planeten utan hängde med men var mest uppslukad av att ta in den där rollfiguren Patsy som var på scenen praktiskt taget hela föreställningen. Pontus var fullständigt närvarande och i sin roll precis hela tiden! Jag blev mäkta imponerad, njöt och farmorhjärtat bankade stolt och jag kände mig som en glad och varm sol i bänken där jag satt. Tiden gick för fort, alldeles väldigt fort!

Jag skickar hyllningar och fanfarer och tackar för upplevelsen!/A

Jag letar ännu en gång upp min danske vän. Några funderingar som gnager behöver ventileras och han är ju bra på att lyssna!
Ett tag målade jag allt i svart efter rapporterna om de fruktansvärt onda handlingarna på Drottninggatan i fredags. Men all omtanke och den hjälpsamhet som följde direkt vid och efter händelserna i centrala Stockholm gjorde ondskan, trots allt, lite mer uthärdlig. Igår kändes ända hit någonting varmt från ett folkhav, som delade sorg i kärleksfull gemenskap, på Sergels torg i Stockholm. Det där gör att det ändå är möjligt att se en fortsättning i ljusare toner. Ringar på vattnet från Stockholm spred sig över landet och längre bort! Det är något att fästa sitt hopp vid, förstår du min danske vän!

Nu följer det som kallas stilla veckan och då passar det väl bra att stilla fundera på vad som är viktigt nu och hur vi kan gå vidare. Jag vet att många tänker som jag gör; samhället är ett gemensamhetsbygge och vi måste hjälpa varandra så att liknande våldsam och människofientlig ondska inte fäster i oss. Det smarta måste ju vara att ta tag i det som just är ljust medan polisen gör sitt arbete med att hitta dem som är illvilligt inställda till vårt samhälle!

Vad tror du min vän? Kan de där andra; de som hatar, gör bomber och tänder eld, de som inte känner andras människovärde utan använder vapen och tillhyggen och förmörkar tillvaron i hela samhället, tror du att de kan krypa tillbaka till sina primitiva grottor och hålor och vegetera över livet och därefter komma ut igen som nya människor? Bara så där?
Det tror inte jag… vi måste hjälpas åt och det blir inte lätt! Men det är vad vi måste! Det gäller att sprida ringar på vattnet. Är du med mig?
Nu dricker vi kaffe innan det blir kallt!/A

Emellanåt kan jag känna mig så trist och tråkig att det är uppenbara svårigheter att hitta något som känns bra eller kul. Jag menar inte något som är kul att göra, för det finns det alltid, men jag menar något som känns så pass bra att ta itu med att jag glömmer att vara trist och tråkig. Att jag slutar att klandra mig för saker jag inte får ur händerna eller tänker på dumheter jag har sagt eller gjort, finns det fler än jag som håller på så? Jag vill inte vara så mycket ‘uppe i huvudet’ men ibland bara händer det.
Då brukar jag försöka med någon form av självpeppning. (Jo, jag har en mycket uppmuntrande man men i de här lägena hjälper det inte)! Det är någonting inuti som jag måste reparera själv. Jag måste leta i minnets skrymslen och vrår, gunga ivrigt i min mycket speciella och privata gungstol och försöka hitta och tänka på sammanhang där jag verkligen trivs.
Som när min fina dotter och dotterdotter Sara sitter och hattar sig i växthuset. Jag blir nog lite i hatten eller snarare i mössan av dem.  Så pass att jag snabbt klär mig för en cykeltur.

Jag tänker på den fina cykelvägen utmed havet till Ystad, tar min svarta springare och… i tanken går det kvickt, parkerar utanför Konsthantverkarna i Ystad.  Där finns alltid något roligt och fint att titta på, att önska sig eller köpa för att ge bort i present. Sen tar jag mig en liten bit bort till ‘Hos Mortens’ och njuter en slät kopp kaffe i den brötiga miljön. Nä, nu ljög jag en liiiten kaka vill jag nästan alltid ha eller ett gott bröd med lagrad ost.
Sen cyklar jag hem längs havet igen och då sitter han där på kökstrappen och det är så där sex år tillbaka i tiden. Det är mitt yngsta barnbarn Victor.
När man sitter i den där imaginära gungstolen så spelar tid och rum en massa spratt medan tankarna far och flyger. Det är själva meningen med tankeflykten. Jag vill ju fånga de peppande sammanhangen och det är viktigast. Det är bara roligt att du, Victor, fortfarande, och så länge jag lever, leker restaurang med leksaker sparade från de äldre barnbarnen. Det var kanske redan då det startade med vår gemensamma ‘hotellrörelse’!

Sen kommer en annan tanke farande: Victor är nu mer morbror till lilla L. Hans storasyster Josefin befinner sig här i en annan tid och  på en annan plats och läser medan hennes lilla dotter kanske funderar på hur gammal hon egentligen är just nu när hon snart ska bli storasyster! Inte på bilden utan på riktigt. Ha,ha, nu gäller det att hänga med! Bara den som vet kan svaret.

Det finns så mycket att skoja om och att klura på så… egentligen borde jag inte känna mig trist och tråkig eller tung i sinnet. Jag har ju min fantasi och…
Nu går vi ju den ljuvligaste av alla tider till mötes. Jag ska vartefter göra det som intresserar mig mest, som är lustfyllt och som pockar mest på min uppmärksamhet; blommorna som villigt låter sig plockas och följer med in  för att sättas i vas!  Tomater och chili och annat ätbart som vill att vi ska plocka dem från deras kvistar och grenar, stjälkar och skaft. De ropar: Ät upp oss, torka oss, släng oss i grytan genast! Detta är självpeppning från den imaginära gungstolens horisont.

Gamla väskor på en vägg i vänners hem. Ett par gamla kängor med kaktusar i Lissabon.
Ett nästan religöst ljus över den gamla kyrkan som inte lutar på riktigt utan står rakt på sin kulle och har gjort i snart tusen år. Allt har ett sammanhang och sin betydelse.

Genom att skriva så hittar tankarna fram och far tvärs över klotet till kära familjen i Thailand också och de andra i familjen som jag inte nämner här. Minnen, familjen och vänner skapar de där sammanhangen som jag ibland behöver tänka på för att hitta rätt. Ibland kan en liten grej vara det som plötsligt knyter upp knutar eller ihop sammanhangen på ett bra sätt!

Som det här gamla smycket här nere som jag fick bara-så-där av min äldsta vän Lotta. Smycket kommer från hennes mormor som var skådespelerska. En kvinna som jag träffade då och då under min uppväxt. Bohemisk och vidsynt hade jag säkert tänkt redan då om jag hade haft och förstått de orden. Hon var en inspirationskälla och när Lotta frågade om jag ville ha broschen så dök en massa härliga tankar och minnen genast upp. Just för tillfället ligger broschen på mitt skrivbord och varje gång jag ser det så ler jag stort!
Jag tror bestämt att Olga bar det vid vårt sista möte på Götgatan! Sant eller inte men så vill jag tänka här i min gungstol!
Hon gav mig stor uppmuntran i mina ungdomliga grubblerier om framtiden eftersom jag just hade hoppat av gymnasiet vid det tillfället. Tack, DU hade inte fel, det värmer än!

Orden är naturligtvis viktigare än sakerna. Men saker väcker minnen som ger oss de sammanhang som vi behöver.
Konst kan uppfylla håligheter om den träffar rätt. Med hjälp av omständigheterna så kan jag kliva in i Lasse Aggers stora olja (som jag såg på galleri Örsta i Kumla, fotot är inte rättvisande). Jag gör det! Jag kliver ur gungstolen och går rakt fram och ut i landskapet och ljuset!

Nu gör jag det på riktigt, går ut i ljuset,  och det utan att veta om mina självpeppande försök har hjälpt. Men det är inte synd om mig, inte ett dugg!
Sviker självkänslan även dig ibland?/A

…den här ensamma måltiden? Jag tyckte nog att det skulle bli gott – men ändå!

…den här  klematisen? Jo, den skulle ha varit blå men det var den inte. Vitt mot vitt är inte så effektfullt och det syns ju. Besvikelsen dånar ut ur bilden!

…den här trottoarbeläggningen i Lissabon? Jo, tag tänkte mig en vacker köksträdgård där jag planterade grönsaker och blommor efter denna form. Kommer att hända? Nä, aldrig!

…den här korgen med sitt ”goda” innehåll? Det såg väl skojigt ut på utställningen men ryckt ur sitt sammanhang är det en helt meningslös bild.

…det här hörnet av tegelterrassen femtioelva gånger? Alla bilderna ser likadana ut!

…det som eventuellt skulle kunna kallas påskstök?  Kanske hade jag tänkt skriva något.

…den här urgamla platsen i Lissabon? Jo, för att den är gammal som gatan och vacker som en dag. Jag är så förtjust i formen, fontänen, stenarna och det vackra förfallet!

…den här koppen? Jag vet, en favoritkopp på ett fik i Ystad. Men vad ska jag ha fotot till?

…innergården ännu en gång? Ljuset så klart!

…denna utsikt återigen? Bara för att jag älskar den och själv kan titta på den dagligen MEN knappast med den solen och skimret över havet.

Jag har vansinnigt mycket bilder. Varför dokumenterar jag så mycket? Vad ska jag med alla bilder till? Jag måste rensa i alla album? Jag tänker skjuta det framför mig. Det är ett finfint jobb för en pensionär under de mörka månaderna. Känner du igen problemet?/A

En förlängd helg i Kungliga Hufvudstaden ger massor med intryck.  Tillbringade den mesta tiden med familj, gamla vänner och olika utställningar. På lördagen den 6 maj var vi på Vernissage på  Galleri Hantverket, Götgatan 63 på Södermalm. Är du i Stockholm, nu i maj, ta dig dit och titta!

Allan Larson började som lärling i fotoateljé när han var mycket ung, lämnade ganska snart modefotograferingar bakom sig och kom att arbeta på sjukhus med medicinsk fotografering fram till pensioneringen. Om man står hela dagarna och ingående dokumenterar operationer, tumörer, utslag och söndriga kroppsöppningar kan man behöva söka motvikter. Motivvalet var motsats nog och så började han experimentera med levande blommor. Jag lägger en länk till Allans hemsida allra sist så att du kan läsa lite mer ingående och se bilderna bättre än här! Allans bilder får mig att tänka på skånska yllebroderier och annan landskapssömnad. Annat är sensuellt, romantiskt, fantasieggande och … alldeles underbart!

Dessa bilder ger kanske mer ett hum om hur man inte ska fota en utställning; försök att undvika strålkastare, blänk och speglingar och folk som  står i vägen – om du kan! Men man får en aning om vad det rör sig om. När vernissagedagen var över satt det en del röda lappar intill vissa konstverk – och prickarna gick ton i ton med Allans väst!

Det här motivet sätter jag absolut en stor röd lapp intill! Riddarholmskyrkan, Riddarhuset och andra välkända byggnader och siluetter. En dag luffade jag på egen hand runt i stan och slank bland annat in på Svensk Hemslöjd. En färgglad trasmatta och en blåmålad pall med blomsterkorg leder passande nog in i butiken på Norrlandsgatan.

Jag kom dagen efter Karin Ferner hade öppnat sin utställning ”Jag tänker om sommaren” som var en rolig och inspirerande utställning på hög nivå. Silverarbeten, textil och många kombinationer med annat. Jag gillar när man går över gamla stela gränser för vad hemslöjd är för något. Humor, hantverk och konst möter varandra! Detta var också en mycket sevärd utställning!

En del av  Stockholms muséer har fri entré! Ett sådant är Medelhavsmuséet. Det rekommenderar jag varmt och naturligtvis husets fik Bagdad café som serverar luncher och fika till bra priser. I fikarummet var favoritbordet med utsikt mot operan ledigt!

Det blir ytterligare ett inlägg från Stockholmsbesöket: Från Sven-Harrys till Knatteskutt!

Vila fötterna så återkommer jag…
Nu har jag försökt att rätta till det som blev fel. Här är länkarna!

http://www.herbariumdigitalis.se

http://www.gallerihantverket.se

Vi ses igen!/ Agneta

Näää, ingen dansbandsorkester, det är inte vad detta handlar om! Sven-Harry Karlsson har bara ett sånt där dubbelnamn som många födda på 30- och 40-talet fick av sina kära föräldrar. Men han hade visst ingen kärleksfull uppväxt. Inte enligt vad han själv har sagt. Han kände sig tvungen att ständigt bevisa för sin far (och kanske sig själv) att han klarade av något, att han kunde tjäna pengar och lyckas i livet.

Lagom när han fyllde 80 år 2011 invigdes hans ‘guldhus’ vid Vasaparken i Stockholm. Han säger i en dokumentärfilm att det var först då, efter sin faders död, som han kände att han fått upprättelse i livet. Han har skänkt sin konstsamling och huset till Stockholm stad. En stiftelse driver hela verksamheten. Nu var det ‘En annan Zorn’ i den vackert formgivna konsthallen på bottenplan men mer Zorn fanns att se längre upp i huset.

Så roligt för mig att träffa min bror J och svägerska Y som bor kvar i Stockholm – men mannen här ovan till vänster är en roddare i Bosporen. En fantastisk underbar akvarell av Zorn. Till höger hänger en olja av en elvaårig flicka som jag tycker inte är så särskilt lyckad. Flickan ser mer ut som en dam i ansiktet. Zorn har själv formgivit den ganska grova guldfärgade ramen som var charmig på sitt sätt. Här nere ses mitt sällskap!

Vi var nog intresserade alla tre men det var Y som förmedlade en massa kunskap om Zorns utlevande och kanske lösaktiga liv. Jo, hon kan mycket vanlig konsthistoria också.

Uppe på taket blev jag först besviken eftersom det inte stod ett 1700-talshus där så som jag hade fantiserat. Men sen…  vi hade en duktig ung kvinna som berättade livfullt om såväl konsten som intressanta saker om konstnärerna och Sven-Harry själv.

En av mina favoritkonstnärer genom tiderna är Helene Schjerfbeck. De här två porträtten mötte vi i entrén till ”bostaden” där det luktade nybryggt kaffe innanför dörrarna. Sven-Harry ville att det skulle var så. På bordet i vardagsrummet skulle det också ligga en dagsfärsk tidning. Lister, fönster och dörrar, möbler och mattor är som i originalhuset. Här nere i vardagsrummet finns många fina målningar av Carl Fredrik Hill. Titta på ljuset som kastar sig ut ur tavlan bakom konstguiden, hur kan man måla så?

Rakt fram från entrén finns ett stort sällskapsrum. I taket ett målat plexiglas; ett runt modernt konstverk, på golvet en mycket stor och vacker matta och över soffan med det skrynkliga överdraget en målning av Ernst Josephson. Jag tror att detta är ett självporträtt. Han blev psykiskt sjuk och trodde att han själv var Gud eller Jesus. Han kunde signera målningar med en erkänd eller till och med en världsberömd konstnär så här: Rembrandt genom Ernst Josephson.
I detta rum, och i resten av bostaden, finns andra konstverk också men jag stoppar här. Jag tycker att du ska besöka muséet, ha god tid på dig, se dokumentärfilmen om Sven-Harry Karlsson i källarvåningens mediasal och följa med på en guidning i huset på taket.  Och se tillfälliga stora utställningar i konsthallen förstås – som den om ‘En annan Zorn’!

Utanför på taket fanns en liten varierad skulptursamling. Marja-leena Sillanpää  har skapat konstverket ‘Helene Schjerfbecks vänstra och högra sko. Ernst Josephsons vänstra och högra medicin’.  Ha, ha, ha! Hon, Marja-leena, behagar skämta med oss. Född 1965 – då måste det vara så.

Från Sven-Harry till… så var rubriken men jag sparar det!
Jag vill inte slita ut er arma människor och här börjar magarna knorra efter mat!
Kultur kräver sitt, eller hur?/A