…kan jag sitta som pensionär och när som helst fundera på min barndom och annat. Den där imaginära gungstolen kan jag ha placerad precis var som helst och den tar absolut ingen plats i anspråk!

Jag är inte så värst nostalgisk av mig men naturligtvis leker jag med mina minnen ibland. Jag vrider och vänder på saker för att försöka få svar på en del funderingar jag har. Vi har väl alla minnen som vi rört ihop med sånt som vi fått berättat för oss om det där som hände! När jag var liten så fotade man inte i den utsträckning som idag men det finns ändå några svartvita bilder från min barndom. La dem på tangentbordet och tog foton av dem med min mobil – också en slags dokumentation av vår tid.

Ett svartvitt foto taget på balkongen på Onsdagsvägen 1 i Hökarängen, en förort till Stockholm som då,  alldeles i början av  50-talet, var nybyggd. Jag är nog cirka 3 år gammal och  äter på en macka. Jag var inte så förtjust i mat när jag var liten men smörgås och mjölk gick alltid hem. Det där kommer jag inte alls ihåg men jag vet att mamma gick till doktorn med mig och pratade om min dåliga matlust. Jag gillar fortfarande bröd och ost men vill gärna ha dagobertmacka med mycket grönt i olika lager…

Mamma sa några gånger att jag som nyfödd var ett blåaktigt och magert barn och att jag döptes redan på sjukhuset…gjorde man så i något slags gruppdop, eller, eller var jag så klen att…jag vet faktiskt inte och jag kom mig inte för att fråga medan mamma levde. Min mamma och jag hade aldrig en särskilt nära relation.

Naknare än så här lär ni aldrig se mig. Jag har nyss badat och sitter i sängen med grönt överkast och pillar mig mellan tårna, tror jag. Möjligen är den översta och den här bilden tagna samma dag. Jag har en känsla av det.

Vi flyttade till Hökarängen när tvåan inne på Södermalm blev för liten för en fyrabarnsfamilj. Jag var aldrig meningen utan ”ett prassel i nattskjortan”  som pappa sa då-och-då på ett skämtsamt sätt. Det är väl därifrån jag har min drastiska humor. Det var alltså jag som kom och ställde till det.
Mamma trivdes aldrig så bra i Hökarängen trots att vi bodde i ny fin trea med stort kök och inbyggt kylskåp med isfack…där man kunde göra glass! Mums för oss icke bortskämda barn. Det hjälpte inte henne hon längtade till stadens brus och kanske ett annat sorts liv. Jag borde ha frågat!

Jag hade det bra på barns vis i trygga Sverige efter kriget, det fanns fullt med lekkamrater, grönområden, kojbyggarplatser och lekpark i Hökarängen. Jag gick på lekis där och i även första klass. Sedan hamnade familjen efter diverse kråkvinklar och omständigheter på Södermalm igen. Men innan dess fick jag vara lekparksprinsessa en särskild dag i den fina Parkleken som fanns i parken i slutet av gatan. Jag var sex år då – eller var jag sju?!

Man tog väl vad som fanns hemma och förvandlades till årets lekparksprinsessa och sattes på en liten tron i en trävagn. Den drogs runt i omgivningen av två större pojkar  i en parad som slutade  med ett uppträdande i lekparken. Efter vagnen gick två lakejer och höll svenska flaggor över mitt huvud med guldpapperskronan på. Det är nog det närmaste kunglig fägring jag har varit!
Jag var väldigt stolt och kände mig så fin, så fin, det kommer jag ihåg! På fotot syns det att jag koncentrerat följer uppträdandet stående på vagnen. Därifrån såg jag fint vad som hände bland jonglörer,  clowner och gymnaster!

I skogen bakom byggde vi kojor men där härjade också de farliga ungarna från Salt- och Pepparvägen. Om man blev deras fånge så pillade de loss ens sårskorpor och  strödde salt där i… Så sas det!

Med hjälp av några ganska medfarna fotografier i svartvitt kan man på enkelt vis resa runt i sina minnen, stanna till en stund och vältra sig i olika känslor och väckta frågor. Jag lägger ner mina foton i lådor igen, kanske vill någon ta vara på dem efter mig. /A

Underbara dagar har passerat med gemenskap och solsken! Trädgårdsarbete skönt ackompanjerat av fågelsång, jordens dofter och svällande knoppar. Det väcker längtan! Längtan efter knoppar som brister och tulpaner och stänglar och humlor och hängen och dofter och ännu mer och ännu mer! Vi är på väg! A

Hej, vad veckorna rusar på, det är måndag igen och då är det halvfastedag enligt 5:2-dieten. Min man och jag har använt oss av metoden, ganska stadigt, sedan någon gång i slutet av januari. Jag kan tillåta mig att slarva lite mer än min man som håller halvfastedagarna i ett järnhårt grepp. Inget slarv där inte! I alla fall inte under de två dagar i veckan som det gäller!
Ibland är det fest och kalas, konferenser, utflykter och träffar som gör att både matlagningen och ätandet måste ändras på något sätt. Jag behöver inte gå ner så mycket i vikt men gillar att känna mig lättare och om man mår bättre i längden så är det verkligen ett stort plus. Kroppen klarar bra att inte äta eller äta mindre då och då. Vi måste inte stoppa i oss något hela tiden…det har ju helt enkelt inte alltid funnits mat fast suget  gör sig påmint med sitt begär.

Den här metoden, för att hålla sin vikt eller gå ner i vikt, såg vi presenteras i ett TV-program för några år sedan. Det var engelsmannen och läkaren Michael Mosley som i en dokumentär ”Eat, fast, and live longer” följdes av ett TV-team när han själv testade hur metoden med halvfasta fungerade. Både Michael Mosley och hans medhjälpare Mimi Spencer har skrivit böcker att hitta fakta och inspiration i. Jag gillar evidensbaserade metoder och det gör tydligen både Mosley och Spencer och fördjupar sig i 5:2.

Mimi Spencer skriver i kokboken att Michael blev av med nio kilos kroppsfett OCH att hans blodfetter ” förbättrades bortom all igenkänning” han klarar sig sedan med att alltid ta trappor i stället för hiss och leva efter 6:1-diet.. hihi, jag tar alltid trappan upp till sovrum och min datorhörna, här på landsbygden har man inte så många trappor att ta hjälp av!

Själv har jag haft högt blodtryck och en liten propp i hjärnan – som bokstavligen la in mig på sjukhus och har gjort att vänstersidan är lite, men märkbart, svagare än högersidan! Jag gör vad jag tycker är rimligt med träning, mat och kontroll av hälsan. Jag mår ju bra nu!

Jag köpte Mosleys bok med massor av fakta, motivation, några få recept och kaloritabell redan 2013 men den fick vila till sig lite i hyllan innan vi seriöst började att följa råd och recept. Spencers bok med bra och goda recept har vi skaffat senare. Kanske hittar man mycket på nätet också men jag gillar att hålla en bok i handen!

Jag har minskat ca fem kilo sedan vi började och min man, som inte väger sig, kan dra in livremmen flera hål jämfört med i januari!
Hur lyckas man? Jo, två dagar i veckan äter jag endast 500 kalorier och för en man är det 600 kalorier som gäller. De övriga dagarna kan man i princip äta som vanligt.Totalt sett har vi minskat intaget av snabba kolhydrater även de andra dagarna men vi är inga asketer precis. Jag älskar bröd men äter det mer sällan nu, mindre mängd av vardera ris, pasta och potatis.
För att kunna följa metoden behöver man alltså skaffa sig lite kunskaper om hur många kalorier olika matprodukter innehåller samt ha tillgång till en hushållsvåg. Åtminstone i början när man inte har en aning om vad och hur mycket man kan äta en 2-dag. Mosleys kaloritabell innehåller en del konstigheter som jag tror har med engelsk mathållning att göra – men den är ändå mycket användbar! Till exempel får man veta att 100 gram glaserade körsbär innehåller 313 kalorier. Glaserade körsbär, tja, ingår det i ditt skafferi kanske? Användbart i det här hushållet är i alla fall att veta att 100 gram saltade jordnötter innehåller 621 kalorier! Men, äsch, det visste vi ju så klart redan, just 621 kalorier!

En 2-dag dag äter vi oftast bara lunch och middag. Till frukost dricker vi bara te och därefter kan det bli en prövning – i alla fall de första gångerna. Man blir sugen och hungrig och det gäller att stålsätta sig. Jag tror att det är svårare för mig som oftare är hemma än för den som är på sitt arbete hela dagen!
Tänk själv när det överblivna påskgodiset börjar ropa pockande på dig från sitt undangömda ställe – i burken – på andra hyllan – i nedre mittersta skåpet!
Men efter några ganska prövande halvfastedagar har man vant sig och det blir bättre och lunchsalladen, eller vad man äter, smakar absolut mumsfillibabba! Andra luncher kan vara omeletter med några räkor eller…mycket grönt, soppor, gröt…
Både Michael och Mimi  föreslår i sin bok att man äter frukost och middag. MM har en del förslag på det med bilder och hur många kalorier dagens måltider ger. Men då får man ju inte lassa mer på tallriken än bilderna visar…

Idag äter jag endast små söta goda tomater, några morotsstavar och dricker gott nymalt kaffe till lunch medan min man äter sallad som han handlar från en salladsvagn på torget. Ikväll blir det ugnsbakad lax med stekt grönkål och solrosfrön. Mmm, jag lovar att det kommer att smaka gott! Portionen är inte så stor men man njuter intensivt av det goda på tallriken!
I morgon äter vi som vanligt igen och på onsdag eller torsdag blir det nästa halvfastedag! Aldrig någonsin sitter vi och suger på bara en citron, men citron i vattnet till måltiderna är så gott, särskilt de egenodlade!

Kanske blev du inspirerad eller avskräckt, vad vet jag?/A

Nu och då flyter ihop, Mrs Sweets och Mr Sweets separata och ingående funderingar om livet, lycka och kaos, då och nu, korsar livets alla skeden och allt, från jordens tillblivelse till affären där en viss kostym blev inköpt och se att nu är nu men också då på samma gång. Enligt Mr Sweet är den alldeles för hjälpsamma och drömmande fru Sweet fruktansvärt ful, eller har i alla fall blivit med sina enorma överarmar, hon som kom med en bananbåt från något soligt ställe har, ur sin livmoder, lyckats föda fram den vackraste av döttrar till honom men ur samma livmoder kom också den vederstyggligaste av alla söner. Mrs Sweet älskar sina båda barn men gillar inte att hennes man liksom lägger beslag på den vackra Persephone. Han stoppar dottern i sin ficka och låter henne inte komma ur hans grepp, han har redan tänkt ut en framtid för henne, hon har ju precis såna fingrar som är gjorda för en lyra och pianospel. Sonen Heracles, som häpnadsväckande nog kan hantera vilken boll som helst, vill Mr Sweet däremot gärna döda, kanske på samma sätt som han ingående fantiserar om olika sätt att döda sin fru och dela på kroppen och begrava kroppsdelarna på skilda ställen bortanför stan i bergen. Mr Sweet har nämligen blivit kär i en vacker och mycket yngre kvinna.

Låter det bekant på något sätt men helt snurrigt? Jag har för min del aldrig läst något liknande! Texten vindlar  i krumelurer och ibland finurliga upprepningar och det kan kännas ovisst vem det är som tänker men associationerna är många och ibland slipper ett skratt ut ur ens mun för att man i nästa ögonblick sätter Mr eller Mrs Sweets fantastiskt väl beskrivna tankar i halsen!
Se lätt och svårt, nu och då på samma gång och bara med ett vattenfall eller en fransk maträtt som en fransk kvinna aldrig skulle laga eller ett passionerat trädgårdsintresse eller små plastleksaker från en hamburgerkedja som mellanassociationer!
Vilken egensinnig text och litterär upplevelse!

I förra veckan hade lilla bokklubben möte hemma hos mig. Vi började med ett bubblande varmt massagebad utomhus medan en sen eftermiddagssol slösade sitt aprilljus över oss. Jag bjöd på en matig fisksoppa efter badet och så kom vi då till den ganska tunna boken Se Nu Då av Jamaica Kincaid en pseudonym för Eileen Potter Richardson. Författaren bor i Vermont, USA, och innehar en professorstjänst i Kalifornien. Hon är född samma år som jag men har, trots sin ålder, endast givit ut ett tiotal böcker.

För mig var det här en riktig läsupplevelse och det tyckte alla fyra i bokklubben. I samma stund jag hade läst sista ordet visste jag att det här är en bok att läsa om!
Förra boken vi läste, Ljuset vi inte ser, var en härlig läsupplevelse men det var inte så mycket att fundera  på. Se Nu Då var absolut inte svårläst men de vindlande associativa meningarna krävde emellanåt en omläsning; hängde jag med, vad var det som egentligen hände, vad menar författaren med att Mr Sweet…?
Det är då det är så skönt med bokklubben, man får dryfta alla frågor, lyfta upp det man inte förstod, läsa citat och stycken ur boken för varandra. Man ger och tar och blir rik!
Det finns mycket att säga men nu vill jag lämna till dig att upptäcka det här författarskapet om du inte redan är bekant med det. Friskt, poetiskt, drastiskt men faktiskt också brutalt!

Läs den i små doser – men det kan bli svårt att hejda sig!

Till nästa möte ska vi läsa italienska Elena Ferrante (också en pseudonym) och den första volymen av fyra som heter Min fantastiska väninna.
Medan Se Nu Då verkar tämligen okänd har Ferrantes bok gjort ett segertåg över hela världen.  Skriver om den så småningom!
Ta det lite litterärt! /A

I lördags var jag på språkcafé i Skurup. Vi var kanske ett hundratal människor på det lilla biblioteket. Jag träffade en del svenska vänner och gamla SFI- elever och många nyanlända som ville komma igång med svenska språket. Man sätter sig någonstans och trevande börjar så ett samtal. Några spelar spel i grupper, fikar ihop eller bara är glada över att träffa vänner i olika åldrar och från olika kulturer. Just denna lördag var de flesta av oss mest där för att visa Syed Latif vår innerliga sympati!
Man har kunnat läsa i tidningar om Syed,som kom från Bangladesh till Sverige för sex år sedan, i dagens ”Ring P1” pratade en kvinna om Syed och Sydnytt har rapporterat om Migrationsdomstolens beslut att utvisa Syed. Saken är den att han själv efter studier har hittat ett jobb och nu måste han själv bevisa att jobbet han har, har annonserats öppet och varit synligt för alla intresserade  EU-medborgare!

SVT Nyheter, Skåne, har tagit upp detta! Nedanstående kursivering är deras text!
………
En som också har reagerat på Sayed Latifs fall är EU-parlamentarikern Fredrik Federley som nu ställt en fråga till EU-kommissionen om denna tolkning av EU:s regler är korrekt.

Mars och april är snart till ända och varje år är det samma sorts dramatik som uppstår. Utgången är känd men samma pirrande oro och förväntan uppfyller hela kroppen. Hur kan detta gråa, bruna och trötta bli något rikt levande och få färg? Allt ser så dött ut!
Hur ska jag  hinna hacka, rensa, gräva, grodda, rycka, klippa, hugga, flytta, sätta och så allt som behövs? Men vem säger egentligen att jag MÅSTE? Jag har ingen Luther eller någon gammal översittare eller sträng trädgårdsmästare på axeln – inte vad jag vet i alla fall.
Jag gör vad jag vill och orkar!
På något konstifikt vis så går det! Det är till och med njutbart och mycket roligt under tiden. Kanske sänker jag nivån år för år utan att egentligen reflektera över det.
Mars är julrosornas högtid och de olika sorterna knoppas och blommar efterhand. En STOR favorit så här års! De trivs här i skånska lerjorden och verkar inte alls behöva den surjord som jag trodde förr! Varifrån kommer den idén?

För många år sedan köpte jag en liten frösådd svavelpion, det fanns inget löfte om en svavelgul blomma…jag misstänker att den blir köttfärgad men o så roligt att den vill blomma! En endaste knopp kan ge mycket förväntan. Jag skällde på den förra året och varnade med pekfingret sträckt i luften; blomma… och om du inte blommar så gräver jag upp dig! Den hörde tydligen på vad jag varnade för. Äntligen, äntligen en knopp!

Den rara praktikan som jag har tryckt på en handduk säger om mars; man ska klippa, rensa och gödsla, vattna vintergrönt och beskär äpple och päron. Det mesta är gjort utom att gödsla…men det ska jag göra! Snart…om inte i morgon så dagen efter…i bästa fall!
För april gäller det att man ska luckra jorden, förså och sätta potatis. Har försått lite örter, har satt potatis på groddning men varit dålig på att luckra jorden. Ändå tror jag att det är bland det viktigaste…mycket tungt är det, mina vänner, med lerjord! Därför borde jag bli bättre på detta! Jag tar hjälp till det jobbet, måste om jag ska orka!

Det knoppas och färger kommer till, grönskan ökar och blad skjuter sina spetsar upp ut jorden! Det doftar mörkt och mullrikt, jorden andas långsamt ut vintern och mildare dofter utvecklas. Man blir varm inombords trots att april 2016 är kall och solfattig.

Aprilvädret och precis så opålitligt som det sägs! Utsikten mot väster är alltid intressant för där kommer molnen seglandes från Danmark, Nordsjön och ännu längre bort från Atlanten. Det blåser väldigt ofta här och det är inte lätt att vänja sig MEN allt annat uppväger vinden, tro det eller ej!

Närheten till havet har vissa nackdelar men o, så många fler fördelar. September är en sommarmånad hos oss och ni ser hur långt det har kommit redan i mars och april! Aprikosblommor och persikoblommor har snart blommat över och narcissernas tid är snart förbi men så mycket mer väntar oss i maj och…

det är lätt att glömma att allt har sin tid. Nu är det några dagar kvar i april och jag tänker hinna gödsla och luckra och framför allt NJUTA! Gör det du också! Med eller utan trädgård så njuter man av ljuset och allt fint som komma skall!/A

Dagsfärska bilder från trädgården får illustrera inlägget och förklaringen kommer sist.
Just nu känns så gott som allting utomhus alldeles färskt, nytt fräscht och ibland även skört. Man kan inte kliva överallt och får var försiktig då det rensas i rabatterna så att inga stjälkar eller knoppar bryts.

Min man hävdar att en tidning måste vara dagsfärsk och finnas till frukosten – annars får det vara. När jag var liten hade vi bara kvällstidningen Aftonbladet och den kom sent på eftermiddagen. Där kunde jag hitta små suspekta bilder på halvnakna kvinnor och underliga annonser jag inte förstod. Nu mer är det allt färre som läser morgontidningar och Aftonbladet konkurrerar med sig själv genom att ha rörliga och färska nyheter på nätet.

Just nu har vi bara en så kallad helgprenumeration på en morgontidning. Det betyder att det kan läsas färsk morgontidning även här ute på landet  på fre-, lör- och söndagar. Härliga tider med utdragna frukostar och kulturbilaga och andra bilagor som läses mer eller mindre noga!  Nätets nyheter tycker jag ger mindre och prasslet av sidorna är så hemtrevligt bekanta ihop med kaffe- och tesörplet. När vi, nu mer, då och då är utan morgontidning lyssnar jag på de dagsfärska nyheterna i utmärkta P1. Nyhetssnabba radion är ju ändå mitt universitet och min sällskapshund!

Pressad apelsinjuice ska också vara dagsfärsk och helst alldeles nygjord! Jag är lite lat och äter hellre hela frukter än gör juice av dem men bjuds det på färskpressat så njuter jag!

På min barndomsgata i kungliga hufvudstaden bodde vi precis bredvid en liten mjölkaffär med dagsfärsk mjölk, andra mejeriprodukter och ett par sorters nybakat bröd. Man kunde köpa ett färskt vitt långfranska med eller utan vallmofrön, då kallades det för bergis, eller en alldeles mjuk, brun och söt limpa. Ville vi ha fler sorter kunde man gå till bageriet en liten bit längre bort på gatan. Ärligt talat så var brödsorterna ändå ganska få och tråkiga jämfört med dagens stora utbud. Tänk på alla surdegsbröd som har kommit och andra typer av frörika och grova bröd som har berikat brödkulturen flera hundra procent.
Det var inte ofta min mamma bakade men när man fick ljumma bitar av skrädakakor med smältande smör så var det fest och man var himmelskt lycklig.

Nu har jag kunnat börjat skörda dagsfärska bladgrönsaker och persilja som jag odlar i köket under en växtlampa men snart, snart blir det mer dagsfärskt att ta in till köket. Sallader, örter, tomater…och vad jag nu mer får för mig att odla i år på en ganska liten yta.
Jag önskar att jag hade anlagt en köksträdgård för länge sedan men nu drömmer jag för bara andra eller tredje året i rad återigen om att ha en. Drömma kan även en pensionär behöva göra..

Dagsfärska bilder är inte så dumma de heller. Idag, den andra maj, fyller en kär vän år och jag gick ut i den underbara morgonsolen, i en alldeles inte lika underbar morgonrock, med min riktiga kamera i högsta hugg för att ta dagsfärska bilder på vad min vän skulle se om hon vore här idag!
Det var då jag kom på rubriken DAGSFÄRSKT som ledde associationerna och pladdret i det här inlägget. Men då hade  min man ännu inte kommit hem från jobbet. Han som hämtade spade och fortsatte mitt dagsverke i flödande sen eftermiddagssol! I morgon är det tisdag och det finns varken dagsfärsk tidning eller nybakat bröd men jag tror att vi vaknar till en lika fin dag som idag då mycket roligt blev gjort!/A

kan ju vara sådana här: Vad heter följande sju växter med sina vetenskapliga namn?

Eller frågan kanske blir lättare om man frågar så här: Känner du igen de sju växterna här ovan? Har alla träd och buskar svenska namn? Vad kallar du alltså dessa växter?

Eller så här; du behöver kanske se lite mer för att kunna det rätta svaret…
senare i veckan gör jag en extra blogg, med fler bilder, för er nyfikna.
Du som tror att du vet eller vill gissa svaren kan väl skriva dem i en kommentar!

En helt annan sorts kvistig fråga är denna: Hur ska undertecknad klara sig en lååång tid utan närkontakt med yngsta barnbarnet? Hans föräldrar flyttar långt bort, väldigt långt bort för jobb och ett annat liv under minst ett år och de hävdar att de absolut ska ta med sig åttaåringen till fjärran land!
Nu blir det till att spara pengar till långresa och att hålla kontakt på Skype eller liknande!
Du som har varit med om något liknande kan väl skriva några förstående och kloka ord till mig…

Jag försöker se ljust på detta men det känns faktiskt riktigt jobbigt – men som tur är finns det större, ja, unga vuxna barnbarn och ett litet barnbarnsbarn att trösta sig med!

En sista kvistig fråga ställer jag i tankarna till Syed Latif med tanke på utvisningen av honom! Jag känner honom inte nära men har träffat honom några gånger på det språkcafé i Skurup som han var med och startade!
Kortfattat så lämnar han Sverige med en stoiskhet som verkligen är beundranvärd!
Vi är många som har skrivit under en petition, gått till politiker, vi har delat uppgifter på FB och på andra sätt och berättat om hans fall. Vi har sett hur informationen efter hand har blivit spridd i olika medier.
Ingenting har hjälpt honom och i morgon bitti, tisdag 10 maj, är det dags för honom att lämna vårt land och åka hem till Bangladesh. Sex års vistelse, en akademisk examen, jobb, egen bostad och en massa besvikna och sorgsna vänner och bekanta lämnar han ofrivilligt bakom sig!
Människan vill ha sin framtidstro kvar…kan du…kan vi?
Den kvistigaste av alla dessa frågor kan jag inte ens formulera ordentligt!/A

Det som skulle skrivas i mitten av veckan blev söndag förmiddag…hur gick det till? Jo, jag hade det roligt o trevligt.

Här kommer de kvistiga växterna och faktiskt svaren direkt!

Första kvisten

Nothofagus antarctica, sydbok

Sydboken är ett gracilt och luftigt träd med små blad. Trädet blommar i maj och doften får mig att tänka på kanel och vanilj, det är underbart att vara i närheten då doften sprider sig!  Okunniga jag frågade på en nu nerlagt plantskola efter ett träd som tålde blåst och var vackert…planterade det 2004 och nu är det ca sju meter högt. Jag skrev någonstans 5 meter men då protesterade min man. Sånt ser han bättre än jag. Hemvist, för trädet inte mannen, är Sydamerika och det växer i skogar i Andernas bergssluttningar.
Här är den vanligast i flerstammig form än som träd. Jag rekommenderar trädet!

Stammen med sin lite tvärstimmiga bark är vacker och bladen blanka. Repet blev nödlösningen när en västlig storm lade trädet halvt ner …  Det visade sig att en sork hade gnagt på rotsystemet men nu hoppas vi att räddningsmanövern har fungerat för sorken är borta och repet är inte spänt.

Toppen har delat sig i två vilket jag inte upptäckte i tid. Jag tänker att det kanske håller ner trädets höjd eller så får man kanske  problem. Favoritträd i alla fall!

Andra växten med kvistar

Prunus virigiana ‘Schubert’, rödbladig hägg

2002 planerade jag Schuberthäggen och den är intressant för den behåller den röda färgen sommaren igenom. Vårutspringet är grönt och inte så spännande men när den övergår till rött och behåller den färgen så blir det något annat. Ett litet och lättplacerat träd är det.

Prunus virigiana ‘Schubert i högsommarsol, se så rött det är trots det!

Tredje kvisten

Corylus maxima ‘Purpurea’, blodhassel

Den rödbladiga hasselbusken är väldigt mörk o bladverket vackert, speciellt när regnet gett den en dusch!  Jag planterade en tämligen liten buske 2000, den har tuffat på och blivit en riktigt stor och med sekatörens nätta klipp en vackert formad  buske. Mot slutet av sommaren övergår det röda till lite rödgrönt…

Corylus maxima ‘Purpurea’ växer vackert.

Blodhasseln i vår vilda lund i gråväder och snålblåst 15 maj 2016

Fjärde kvisten

Parrotia persica ‘Vanessa’, papegojbuske

Enligt litteraturen så ska den blomma med röda små blommor på bar kvist på vintern. Jag har aldrig sett det men vilken fantastisk växt! Vanessa är en stamform av papegojbuske och ganska ovanlig har jag förstått. Underbart vårutspring, som på bilden ovan, och höstfärgerna är slående och enastående. Titta på bilderna här nere!

Grenar sig vackert…och bladen är bara så…

Höstbladens färger kan knocka betraktaren helt.

Parrotia persica ‘Vanessa’ idag i blåst o gråväder  15 maj 2016

Femte kvisten

Ceridiphyllum japonicum, katsura

Samma år som jag planterade den rödbladiga häggen så planterades också katsuran. Den står nog lite för torrt och jag får stödvattna den vissa långa torrperioder men vår lera håller ändå fukt ganska länge. På bilden ovan syns det vackra bladutspringet. Vårt exemplar växer lite fult och jag tror den har det lite för väderutsatt helt enkelt. Jag gillar katsuran trots det. Pepparkaksträd säger somliga – här tror jag att vinden för bort de dofterna.

Jag skulle ha defokuserat bakgrunden men…nu blev katsuran tyvärr bara en del av den gröna massan. Jag sprang runt o försökte fånga helbilder i snåblåsten 15 maj 2016

Sjätte växten med kvistar

Staphylea colchica/pinnata, pimpernöt

En blommande flerstammig pimpernöt hade jag sett i en besöksträdgård och blivit kär i. Barkens smalstrimmiga utseende, de många klasarna vita blommor och berättelsen om de roliga  små påsliknande knytena med frön grep mig och jag skaffade en mindre planta för tolv år sedan. Ytterligare en favorit alltså! Dock vet jag inte om det är en Kaukasisk pimpernöt, S.colchica, eller den som heter S.pinnata. Jag köpte det som pinnata men…Pinnata betyder fjäderliknande och jag är inte bra på att reda ut vilken sort det är. Tänker på hela växtens sätt att skicka upp stammarna, någon som vet?

Pimpernöten blommar här och närmare himlen.

Vacker bark är något jag tycker är lika viktigt som blad och blomning! Se här ett strålande exempel! 15 maj 2016

Sjunde kvisten

Acer palmatum ‘Seiun Kaku’, japansk lönn

Den här busken har haft ett hårt liv eftersom den flera gånger, under sina första år, betades ner av de vackra odjuren som flockvis flyter fram över åkrar mellan skogsdungar och trädgårdar. Jag blev lite ledsen varje gång men nu har den fått vara ifred i flera år och tack vare att jag har mer tid hemma nu så…peppar, peppar!
Nu är busken tio år gammal och den har utvecklats så fint. Här ovan är vårens finaste kvist! Visst kan man gå flera varv och bara GLO!? Seiun Kaku får mycket fina höstfärger och det är extra plus.
Idag såg den lite frusen ut då jag gick ut och tog en snabbrunda med kameran. Det är småkyligt och jag tycker att den liksom har dragit ihop sig lite, brrr, sa vi nog båda.

Efter en underbar somrig vecka kom gråväder o kyla 15 maj 2016

En trädgård utan vackra träd och buskar känns ödslig och tom. Träd och buskar kan vi njuta av året runt om du som jag tittar på former och bark, lövsprickningen och höstfärgerna! Men nu, nu njuter vi av den allra vackraste tiden!

Den japanska lönnen ‘Seiun Kaku’ här nere har något jag älskar att titta på…nämligen de nya grenarna som också har skönhetsvärde hos många träd och buskar.

Ha det fint!/A

En gång i månaden har vi stickcafé i den gamla skolan i en av de små byarna nära där jag bor! Där träffar jag många textilkunniga och trevliga kvinnor från omgivningen och stickar, ja, jo, så klart pratar vi och fikar också. Ett socialt nätverk nära där man bor är perfekt.
Initiativtagare till stickcaféet är Lotta W. som har stickbloggen Garnhumlan!  Där får man massor med tips och idéer!
Det här är Lottas strumplåda – en utmaning från en annan stickblogg som går ut på att sticka ett par sockor i månaden under ett år…
– En dag utan stickning är en förspilld dag, säger Lotta med ett skratt. Hon har alltid flera olika spännande projekt på gång! Så var det för mig en gång i tiden.

Jag har stickat en hel del under olika perioder i livet. När mina barn var små, i början av 70-talet, stickade jag jämt och gjorde modeller efter eget huvud och sålde några i en liten butik i Gamla Stan i Stockholm. Främst samlade jag på färgglada nystan i bomullsgarn och några år senare följde man diagram på det som kallades hönsestrikk och kom från Danmark. Jag stickade mönsterpartier men små figurer och motiv i rad efter rad. När man förstod hur det fungerade så var det lätt och roligt att skapa egna mönsterfigurer på koftor och tröjor.
På en rundsticka stickade jag en mycket färgglad knälång, lite böljande kjol som jag hade en röd anorak och näbbstövlar till…Vid ett besök i Köpenhamn i adventstid hade jag de där kläderna i hönsestrikkmönster på mig och en man med stort rött skägg sprack upp i ett jätteleende på säkert 1oo meters håll. Han höll ögonen stadigt på mig och när vi möttes så uttryckte han att jag hade lyst upp hela hans dag. Se det var en komplimang!
Tyvärr vet jag inte vart den där kjolen tog vägen och inte har jag någon bild på den. Det hade ju varit skoj att se så här långt efteråt!
Vanten som Lotta visar upp här nere är inte hönsestrikk utan ett mer avancerat mönster men höns är det!

Någonstans på vägen mellan för länge sedan och nu så försvann min sticklust. Jag sörjde det inte heller eftersom andra saker har upptagit mitt intresse. Nu har lusten till stickning kommit tillbaka och ett och annat litet arbete har jag åstadkommit men det är som med läsning av litteratur…medan andra läser tre-fyra böcker så läser jag en bok. Medan andra stickar sjal, babykofta, stor tröja och avancerat mönstrade vantar så stickar jag en liten enkel grej. Men jag är så glad att jag har hittat tillbaka…med övning så kommer nog färdigheten tillbaka – bara huvudet räcker till och det gör det ju eftersom alla är så uppmuntrande och i synnerhet Lotta som alltid hittar lösningen på problem som uppstår.

Till det sista stickcaféet den här terminen kom Lotta iklädd sockor i spetsmönster, mössa med spetsstickad kant och en kofta med spetsmönster ( se ett par bilder uppåt). Det var  pedagogiskt tänkt och inspirerande genomfört inför nästa termin då hennes förslag är att vi ska jobba med spetsstickning. Var och en kan under sommaren fundera på vad man skulle vilja sticka med spetsmönster när hösten kommer. De flesta nickade bifallande, tror jag. Men man måste ju inte lyssna på ”fröken” utan kan sticka precis vad man vill.

Just nu håller de flesta av oss på med så kallade mysteriemössor. Mysteriet är att man sas stickar mot ett okänt mål. Vi har fått stickmönster och diagram bit för bit och det är fascinerande att de blir så olika beroende på garn- och färgval och egna tillagda eller fråndragna idéer. Karin stickar bara i grönt och svart med prickar i rött, Ulla-Karin håller sig till vitt, aprikos, ljusbrunt…

De påbörjade, halvfärdiga och nästan färdiga mössorna visades upp i gruppen i all sin prakt med och utan brister!  Jag stickar i två sorters garner och har fem färger och lär mig mycket på vägen. Hur det blir på slutet är en annan fråga.

Ibland har vi varit på studiebesök eller så har någon sett eller läst något som vi delger varandra. Den här gången var det Lotta och Paula som hade växtfärgat en massa garner; använt avokadokärnor, granatäppleskal, daggkåpa, kirskål, gurkmeja, gul och röd lök att färga med. Paula berättade att de också experimenterat med att gör färgbaden i olika sorters kärl. Det blev skillnad på färgerna om det var samma växt/frukt som använts men kärlen olika, de prövade kärl av järn, aluminium och rostfritt!
Så spännande och intressant!
Allt var vackert utlagt på ett bord till en fin utställning bara för oss. Tack, vilka gåvor!
Tack, också alla rara stickerskor för att jag får vara med i er krets! Lotta avtackades för terminen och presenter hade Eva ordnat så fint och Åse hade pillat räkor och gjort smaskiga mackor till alla! Ni förstår att det är lätt att trivas med sådana människor!/A

Halv åtta går jag ut i morgonrocken och med med kameran i högsta hugg! Ljuset är underbart och det är nästan stilla. Måste njuta medan jag finns!

Jag går runt och bara njuter medan fåglarna sjunger och allting är helt makalöst vackert.

När man behöver göra det, som både människor och djur måste, så slår man sig ner i detta rum. Jag reflekterar över vår snart 20-åriga tvättmaskin. Vilken pärla och hur länge kan en Husqvarna Mästertvätt 1040 fungera? Vi köpte huset 1995 och det första dryga året och byggde vi om kök och badrum. Med små medel och på liten yta blev det en hel del specifika lösningar…snedväggslösningen t.ex. Sätter igång att städa badrum och gästtoalett som jag struntade i att städa förra veckan när trädgården kallade på mig! Så, fint igen!

Vissa dagar är bättre än andra!

Har ingen bil idag men dagen är avsatt till njutbart trädgårdsarbete och behöver jag något akut så cyklar jag fyra kilometer till närmaste affär! Morgondagen har jag planerat med min äldsta syster. Vi ska fira hennes svärmor som fyllt 95! På onsdag, hurra,  kör jag till Helsingborg och hämtar mitt yngsta barnbarn efter skolan. Vi ska på en rolig utställning!

Tar på mig shorts och linne, det är högsommarvärme! Hämtar halmhatten med vida brätten. En hudläkare på radion berättar om en ny typ av hudcancer som har ökat i Sverige. Han avråder från att vara i solen under middagstid – jag hämtar en tunn skjorta. Jag blir relativt lätt brun och gillar det men man ska lyssna på sakkunskapen utan att vara irrationellt rädd! Drar, gräver och hackar ogräs och röjer bland oklippta buskar i en stor rabatt och njuter, jo, njuter verkligen av allt. Sätter mig med kaffe i hörnan vid växthuset och tänker att vissa dagar är bättre än andra. Det blir kväll sådana dagar också!
Jag hoppas att din dag var bra!/A

Onsdagar börjar alltid med ett softpass på Friskis & Svettis i Ystad. Min träningskompis Åse rattar lugnt genom det fagraste av alla fagra landskap. Vi konstaterar att rapsen snart har blommat färdigt, det gula skiftar över i moget rapsgrönt.
Jag berättar att jag senare på dagen ska köra och hämta mitt yngsta barnbarn Victor efter skolan. Vi ska gå och se en utställning på Duncers kulturhus i Helsingborg. Hela utställningen bygger på Sven Nordqvists välkända och ofta innehållsrikt myllriga bilder och texter om Pettson & Co.  Här kommer en bildsvit från en riktigt trevlig utställning med möjlighet att använda många sinnen.
Det fanns mycket att titta och lyssna på, böcker att läsa, pussel att lägga, mucklor att leta efter…och igenkännandets glädje var stor! Vi kom dit vid tvåtiden och det var nästan bara vi just då. Vi hade gott om svängrum!

Hörlurarna gav möjlighet att stanna upp och lyssna hur Sven Nordqvist pratade med och berättade om sina figurer och vad han själv tyckte var roligast att göra. Man kunde också sätta igång berättandet i hörlurarna om en speciell miljö som fanns i just det rummet och gå runt och känna och pilla på sakerna för det var alldeles tillåtet. En stor projektion av hur Sven N. tecknade visades på ett arbetsbord. Han berättade också på ett fint sätt om sig själv och hur han tänkte. Det uppskattades mycket av oss – både farmor och barnbarn!

Här ovan ser det nästan, men bara nästan, ut som Sven Nordqvist sitter i knät på V.

Om någon miljö sa den snart åttaårige gossen: – Det här är roligt för de små barnen!

Det fanns en låda med utklädningskläder och korgar och lådor med böcker att läsa lite varstans! Det var verkligen en rolig och pillvänlig utställning! En stor vägg med flyttbara bokstäver gav oss möjlighet att låta figurerna tala i pratbubblor. Sven Nordqvists första bok var en bok om bokstäver. En kreativ man som skapat så mycket glädje är värd en sån här utställning där man känner igen figurer och miljöer och där även en farmor tillåts att leka ”köra buss” och just den här bussen gick till INTILLSTAN! Det fanns ingen buss som gick HEM! Så dit fick ta oss själva…

Mer barnkultur åt alla!/A

Helgen är ju nu mer hela veckoslutet med fredagsmys och allt. När jag var liten så kommer jag ihåg att vi fick lära oss att ordet helg hör bara ihop med de stora helgerna; påsk, midsommar och jul. Det hade ingenting med veckosluten att göra, så det så!

I fredags så var jag på en  mycket speciell förlovningsfest. Jag var inbjuden av den blivande fästmannen, en palestinsk elev från min SFI-tid, och jag skulle alltså delta i kvinnofesten där många av kvinnorna tagit av sig sjalarna och släppt ut sina hår för att äta och dansa tillsammans. Gästerna var många och några kände jag redan.
Särskilt de unga kvinnorna frossade i att dansa i åtsittande klänningar, glitter och höga klackar. Folk kom samtidigt med fat och skålar med hemlagad mat och andra kom med presenter.
Medan orientalisk musik manade oss upp till dans, systrar emellan i alla åldrar, storlekar och nationaliteter så pågick samtidigt organiserandet med maten, presenterna och två stolar ställdes på podiet. Jag dansade av hjärtans lust och på dansgolvet blandades åldrar och dansstilar. Sååå roligt!
Eftersom jag redan var upptagen på fredagskvällen, då jag blev bjuden, kunde jag tyvärr inte vara kvar andra halvan av festen då när fästmannen skulle dyka upp – men jag ville verkligen inte avstå från hela festen!

Den vackra syriska fästmön dansade så småningom in med högburet huvud och jubel utbröt o lokalen. Vi dansade henne till mötes och efter en stund bjöds vi fram till buffébordet som var uppdukat; ris med kanel, dolmar av flera slag, inbakad köttfärs, kycklingklubbor, sallader och mycket mer. Och på ett eget bord vid sidan av stod en stor elegant tårta.Var det förlovning eller bröllop, kunde man ju undra!

Jag missade tyvärr en viktig del av kalaset;  alla kvinnor som dagligen bär sjal officiellt tog ”i halvtid”av sig festkläderna och täckte återigen sina hår, alla utom fästmön, efter en stund så anlände fästmannen och fästmöns föräldrar och själva förlovningsceremonin ägde rum. Klockan kvart i två på natten messade fästmannen TACK till mig, det var väl för presenten kan jag tro.
Dagen efter fick jag en fyllig rapport av en god vän. Synd att man inte kan dela på sig och vara på två ställen samtidigt! Utifrån dessa upplevelser har jag en del funderingar som jag  måste gå och tänka på lite grann! Eftersom musiken spelades med hög volym var det svårt att samtala eller ställa befogade frågor till någon som hade kunnat svara. En helt ny och spännande upplevelse var det i alla fall!

Lördagen var vikt för ett besök på Malmö Garden Show. Underbart högsommarväder och spännande små visningsträdgårdar med fina växter och roliga idéer, parallellt med de vanliga och välskötta trädgårdarna där i Slottsparken. Jag blev väldigt fascinerad av en paradoxal plantering med olika lägre, lite kärva och stela barrträd i en matta av skira rosenskäror och blekgul krasse och annan tätplanterad och slingrande grönska. Det var originellt och kanske omöjligt i en trädgård men det utmanade tanken och det är ju roligt. Det var för många människor som skymde sikten för just denna trädgård men det är fint att bara uppleva och inte behöva fota hela tiden. Här är ett litet bildspel av sånt som fastnade på bild trots allt!

Marknadsplatsen var verkligen stor med massor av försäljare med många lockande utbud. Jag träffade en trädgårdsvän som jag visste fanns där någon stans och köpte några spännande störbönor.

Söndagen ägnade vi åt vårt eget ställe! Min man den glade snickaren, muraren och fixaren ägnade sig hela dagen åt vårt sista, inte senaste, stora projekt där ett delmål ska vara klart till midsommar. Jag sköter i såna lägen markservicen och ägnade mig åt trädgården i långsam promenadtakt och njöt varje stund.

Vi förmiddagsfikade på rätt ställe under blommande gull- och blåregn.

Blåregnet heter Wisteria sinensis ‘Formosa’

Tre inlägg i rad har beskrivit mitt pensionärsliv i en sorts dagboksform. Nu är jag trött på det och säkert ni också!  Tack, för att just du läser! /A

Jag har alltid gillat dokumentärer, undersökande journalistik, avslöjade sanningar och transparens – fast just det begreppet är ganska nytt så har  det kanske blivit överanvänt i dagens läge men eftersom jag verkligen vill VETA hur det står till i gamla Sverige, Norden, Europa så håller jag mig vanligtvis à jour med utvecklingen och vad som händer…känner mig ganska glokal, som jag hörde någon på radion uttrycka saken, alltså både lokal och global. Nyheterna ger oss ju en massa kunskaper hela tiden men, men – men!

Ibland är allt tydligt och klart. Jag vet precis var jag står, är fast förankrad och vet vad jag tycker i olika sammanhang. Kan förhålla mig till det jag hör och väga informationen mot mina tidigare kunskaper. Men så plötsligt har jag blivit velig och fundersam. Tankar som funnits länge kastas över bord och skeppet lättar och så flyter man iväg utan direkt styrning…

Känner ni igen er? Att få insikter, byta åsikt eller pröva sina gamla värderingar är spännande men också jobbigt! Något jag verkligen alltid försökt är att förstå hur människor tänker. Vad är deras grund till åsikterna? Hur menar de? Finns det baktankar som driver dem i en speciell riktning? Eller blir det som det blir och det som sker är bara en kedja av händelser? Då är min danska vän en god lyssnare till mina undringar!

Nu tycker jag plötsligt att de där kunskaperna som blottas för oss tränger in i mig med hårdare slagkraft och jag känner mig skör eller så gör de rent av ont i mig trots att jag borde bli arg i stället! Har plötsligt börjat stänga av av radion när det är för jäkligt och jag precis hört hur biståndspengar gått i fel fickor eller slå ihop tidningen när jag läst om barn som tvingas arbeta i giftiga miljöer eller utnyttjats på annat otillbörligt sätt. Det där har jag hört och läst förr men nu gör det ont. Ja, väldigt ont.

Är det åldern eller har jag börjat tänka världsfrånvänt? Jag värjer mig också mot avslöjanden om girigheten överallt. Att man skor sig på andra är väl inget nytt men nu avslöjas i rask takt den ena skandalen efter den andra…är det inte skatteparadisiska möjligheter för rika människor att gömma pengar (undanhålla skatt till vård, skola osv) så är det svenska kyrkan som förlustar sig på resor. Jag betalar skatt till svenska kyrkan för kulturarvets skull, troende är jag inte och inte heller en ivrig kyrkobesökare, men ska jag verkligen var kvar som medlem?

Jag vill inte tappa hoppet om att de flesta människorna är goda och inte alls bara giriga eller illvilliga.
Kanske kan vi bli serverade lite goda nyheter på tallriken med alla tunga hemskheter och avslöjanden. En tallriksmodell med lika delar positiva men sanna nyheter, tveklösa avslöjanden och så en del förståndiga kommentarer av pålästa och duktiga  människor som kan spegla verkligheten. Jag behöver framtidstro just nu! Jag vill inte bli en gamling som gräver ner mig. Tillsammans kan vi göra verkligheten både vackrare och mer jämlik, så det så! Punkt. Slut!/A

PS mina kära gamla SFI- elever; ordet fnasig har inte med funderingar att göra. När hud är lite fjällig och skrovlig kan man säga att den är fnasig. Knasiga funderingar är något annat än fnasiga funderingar…lite litterärt kanske, något som kallas allitteration! / DS er A

…har jag skrivit om några gånger. När man har tid över kan man sitta var som helst i en sån gungstol och filura. Man behöver ju inte ens sitta man kan rent av stå, eller till och med gå, medan man sitter i en sån stol!
Oftast filurar man utifrån tankar och minnen som sätts igång bara för att man tar sig tid att gå igenom gamla fotoalbum eller stöka runt i lådor med alla möjliga sorts dokument. I morse hittade jag den här bilden instucken mellan några riktigt gamla skolböcker. Varför i all sin dar låg den inte i lådan tillsammans med de andra gamla fotografierna? Jag studerar bilden noga. Jag tittar på helheten, ansiktena, kroppshållning, händer och fötter…

Vad ser man? Ett tidstypiskt ungt par klädda i fritidskläder från 1930-talet. Den unga mannen och kvinnan håller om varandra. Det gör att man tänker att de hör ihop och tycker om varandra. Han är någon dryg decimeter längre än henne och  de ser lediga och avspända ut. Fotot är taget på en strand med träd längre bort och kanske är det ett tält i bakgrunden.

En dag för minst 15 år sedan kom den här  bilden i ett kuvert avsänt från Gotland där min i ålder närmaste storasyster bor. Likadana kuvert hade hon också skickat till vår bror i Stockholm och vår äldsta syster, hon som fyllde 80 i januari och som sedan länge bor i Skåne.

Vår kära syster på Gotland ville glädja oss med denna bild som hon låtit en fotograf ordna kopior på. Hon hade i sin ägo några andra foton från just 30-talet. De flesta var suddiga och alla var ganska små så det var verkligen en fin gåva att få detta överraskande foto – som jag i alla fall inte kände igen från det mörkt vinröda familjealbumet som haft sin förvaringsplats i chiffonjéns övre låda i enrumslägenheten på Krukmakargatan, på Södermalm i Stockholm, där jag växte upp.

Jag blev så glad över kortet att jag tog det till jobbet och visade det för flera arbetskamrater. Pekade på pappas dress som säkert var i mörkblå ulltrikå och mammas utställda byxor och la till att hon hade kallats för Dockan av sina kamrater. Jag kopierade fotot och skickade det till mina barn – ja, det har jag i alla fall för mig att jag gjorde…

-Nä, sa äldsta systern bestämt i telefonen, det där är fjällan pappa hade före mamma! Titta på händerna, så ser man det!

Hrm…! Men i så fall varför blev kortet kvar i alla år? Jag som bara jämför med andra små och suddiga bilderna vet inte säkert, vet fortfarande inte. Men kvinnan på bilden är lite för lång, tänker jag. Näsan lite för stor kanske…händerna, tja, svårt att avgöra. Jag som var så glad…hur ska jag nu förhålla mig!?

Egentligen, egentligen hade jag inte behövt sanningen – om det nu är så! Jag hade kunnat leva med bilden och så som den var uttolkad innan  min äldsta storasyster sa vad hon trodde! Jag kände mig förvirras av motsägelsefulla uppgifter och tror att det inte är någon idé att forska i saken. Så blev det att jag stoppade in fotot någonstans på en irrelevant plats. Jag tror jag ska lägga det i lådan med andra gamla bilder. I det långa loppet spelar det ingen roll… mamma och pappa är döda nu och denna eventuella tredje personen är för mig bara eventuell. Tänk, om jag ändå fick veta…det vore mycket speciellt och spännande!

Vad göms i våra byrålådor egentligen?/A

Att med hjälp av en liten mobil och försöka visa sin trädgård är något helt nytt för mig. Privat är jag är trög när det gäller nya saker. Nej, nej, jag har ingen ny mobil men en mobil var ju allra först bara en praktisk grej som man kunde ringa med från bilen eller affären. Sen så småningom så upptäckte jag kameran och hur lättanvänd den är… ja, trög är jag med ”nya” tekniska grejer! Hjälp, sen började jag sms:a hej vilt och spela wordfeud, ladda ner appar om väder och annat och så vips surfade jag ut i världen även med telefonen.
Så praktiskt, upptäckte jag som i mig själv är en ganska mobil enhet. Men minsann lägger jag ifrån mig den lilla beroendeframkallande saken ganska ofta! Vill inte vara en zombie!
En ovanligt lugn morgon, vid halvåttatiden, för några dagar sedan gick jag runt och testade videofunktionen.

Den första snutten, som du förhoppningsvis har kunnat se, är från den del av trädgården som ligger på husets nordvästsida. Vårt hus ligger inte i den ofta förekommande väst-ostlig riktningen utan hela tomten är vriden så syd-nordlinjen är dragen mellan två hörn och själva huset följer inte den linjen heller…
Trots 21 år här på platsen så är det lite, men bara lite, förvirrande när man börjar tala om väderstreck.
Den andra  korta sekvensen är från den del i trädgården som vi kallar innergården. Eftersom vi bor på en kulle, eller egentligen en liten höjdsträckning 67 meter över havet, så är stället utsatt för mycket väder och vind. Vi har lä-at in oss med hjälp av en öppen ”veranda” åt sydväst och en vinterträdgård åt andra  hållet… På videosnutten syns vinterträdgården men inte verandan eller utsikten över Östersjön.

Jag är inte helt nöjd men visar de här två korta sekvenserna från vår trädgård. Det vore intressant att veta om du kan se videon och höra vindsus och fåglar. Tog det längre tid att öppna just det här inlägget?
Jag var så koncentrerad att försöka röra mig på ett lämpligt sätt att jag blev helt knäpp tyst men nästa gång kanske jag kan berätta växternas namn eller något annat –  om det här känns bra för både mig och dig! Ge gärna lite respons hur det funkade!

Fin midsommar önskar jag alla!/A

Vilken smakstart på sommaren – redan i mitten av maj var det sommartemperaturer  hos oss här i Skåne! Juni har skimrat och strålat, det var  till och med tropisk hetta här under midsommarhelgen och åskoväder och en hel del regn på nätterna.
Ljuvlig, underbar och fantastisk månad både här hemma i trädgården runt huset och där ute i Den Stora Trädgården – som en trädgårdsägare i Jämtland brukar benämna den där mer otyglade naturen!  Jordbrukslandskapet som vi bor i är mer lik en välordnad trädgård än något man skulle kunna kalla otyglat och vilt men lite då och då passerar vi en bokskog, en havsnära strandäng eller någon annan mer vild natur.
Här är en bildkavalkad från juni men först en liten video när det äntligen kom lite regn i skarven mellan maj och juni för i den skarven var det väldigt torrt …
Jag tänkte att regnvideon var bra för mina gamla kollegor på SFI i Skurup så jag skickade den dit med lite övningsförslag… Man måste ju lära sig några fraser om vädret på svenska om man kommer hit. Fraserna kan du nog tänka ut själv.
Det finns mycket att säga om regn!

Första bildsvepet innehåller en finfin fågelskådningsutflykt, med kunnig ledning, som gick till östra sidan av Sövdesjön. Vi såg bland annat en trastsångare som kommit lite fel och ensam ropade efter en hona.
På sommaren är det fint att turista i vår egen lilla stad! Utanför många hus blommar rosorna och i klosterområdet finns mycket fint att se. Pionparken är underbar i juni. Hurra för Ystad som har ryckt upp sig väsentligt sedan vi flyttade hit för drygt 20 år sedan!

Carl Victor fyllde åtta år och önskade sig en skattjakt hos farmor. Verkställdes när halva juni hade passerat och hans kalas och firning hemma var avklarad. Vi hade en hel helg tillsammans och det är alltid det bästa jag vet! Skattjakten började med ett kuvert med första destinationen och sen gick turen runt i trädgården där en del kluriga uppgifter skulle lösas. Halvvägs gick en  ledtråd till Onyttiga Skåpet och…på sista bilden dokumenterar åttaåringen självklart vad han hittat och fått!

Midsommar med många glada skratt, liten stång och dans, glada bad, sköna stunder god sill och senare grill. Midnattsdoppet i regn och åskmuller med nattmat i Kråkvinkeln för tre av herrarna blir ett minne för fler än dem! Vi som såg hur de trivdes och njöt bäddade in den synen inne i oss – att försöka fota hade förstört det fridfulla och fina!

Den sista måndagen i månaden betalas räkningar hemma vid köksbordet medan vi, som syns på bilderna, tar en hundpromenad vid havet med Pricken. Det är Lotta, Magnus och jag. Perfekt väder och vi njuter för fullt där i Den Stora Trädgården.
Jag har under hela midsommarhelgen gjort lyckosamma försök att ställa mig in hos Pricken som ska bo hos oss i oktober. Hon minns nog bussiga klappar, många sköna och goda ställen att krypa ihop i, små mumsiga smakbitar och en härlig trädgård att skutta omkring i, det vill jag i alla fall tro att hon inte kan glömma!
Här nere går hon med matte som undrar hur det är med fästingar i området…efteråt pillade jag bort en precis när den skulle borra sig in genom min hud.

Efter promenaden tar vi farväl till dessa våra sista midsommargäster som kör hem norrut.
Juni månad och inte minst midsommarhelgen 2016 kommer vi att minnas för gemenskap, glädje, solvärme och allt det vackra!
Det ligger i ena vågskålen och i andra; ett regeringsbeslut från juni som jag inte gillar och den chockerande valutgången i Storbritannien rör till det i mina sinnen. Associerar: Det fanns en man med brun uniform och liten  mustasch som också vann demokratiska val och blev ledare i sitt land…/A
Om du har tid kan du ju läsa om och strunta i det sista stycket! STOR KRAM!

Så ställs frågan öppet då och då i min närhet och på mediala platser. Alltför många terrordåd och våldsbrott har ägt rum på kort tid och nyheter i radio, TV och tidningar svämmar över av berättelser om övergrepp, våldsdåd som dödar och förstör. Jag kan inte förbise dessa attentat och sexuella övergrepp. Det går inte att blunda och låta sommaren släta över allt. Jag måste lufta mina enkla och kanske något naiva tankar.
Kvinnor begår ytterst sällan liknande dåd. Så vad är det med män? Vissa män är det på sin plats att tillägga.Man ska aldrig generalisera men jag vet hur det är med de män jag känner mycket nära eller de som finns i min bekantskapskrets! De männen är alldeles normala och fungerande och tar sig samman och löser problem om de har några. De löser naturligtvis problemen utan våld och förhoppningsvis genom samtal med någon närstående eller likasinnad.
De flesta män jag känner är varma, upplysta och tillmötesgående. De är medvetna om människors lika värde och är generösa och tillåter andra människor ha sin egen tro och sina egna åsikter, de följer med vad som händer i världen och blir förbannade när de hör om dumheter som andra män gör. ”Kastrera den jäveln” är en spontan reaktion jag har hört från en normal pappa men det betyder inte att han själv ville se till att straffet verkligen genomfördes.
De flesta män som jag känner har vänner som de gillar och gör trevliga saker med då och då, de älskar och respekterar sina sambos och skurar badrummet utan diskussion för att det är bara sånt jobb man delar på, trötta fruar uppskattas och kan överraskas och få njuta goda frukostbrickor! De flesta små barn som jag känner och hör talas om får under en tid ha sin föräldralediga pappa hemma, de där förskolebarnen blir hämtade på förskolan av en storebror, pappa eller en morfar och sjuåringarna får läsa läxan för en lyssnande far eller farfar.
Det är normalt idag i vårt moderna land och görs av plikt och kärlek i en lagom blandning!Så där fortsätter det med omtanke och omsorg  för växande barn, tonåringar och unga vuxna…far och son delar tankar om livet, morfar och barnbarn bygger upp en gemenskap med respekt för varandra. Jämlikhet kan vi också kalla det för.Visst finns det, även bland män som jag känner, de som lider av någon slags tillfällig frustration eller som drabbas av depression. De blir förbannade på sin partner, gör dumheter och tar ett glas för mycket, äter fel och är allmänt mänskliga…och önskar att de vore någon annan stans eller äntligen fick ett jobb eller hade ett annat jobb, en annan flickvän/fru/partner och så vidare – men vi vet alla vad dessa män INTE gör trots nedstämdhet eller frustration — inga övergrepp alls mot någon annan människa!De är intelligenta och slåss i de stunderna med sina egna tankar därför att de vet att vänskap och kärlek är större, starkare och bättre än våld, hat och förstörelse. Kvinnor och män borde vara oslagbara tillsammans! Inte bara för dig och mig utan för alla! Och jag antar att det är så de allra flesta tänkande och kännande män är och därför önskar jag att alla ni vanliga vänliga män orkar förklara detta för de andra männen som uppför sig som idioter på musikfestivaler, på offentliga platser, i hemmets ”lugna vrå” och ofta i skydd av mörker precis var som helst i samhället!
Jag begär inte att ni ska nå dem som tillverkar bomber och…nej, det gör jag faktiskt inte./A

Så småningom ska jag visa bilder och skriva om vårt projekt som gör att vi har valt att vara hemma hela semestern. Trädgården och våra gästande familjer och vänner är annars ett tungt vägande skäl att hålla sig hemma.
Varför ska man alls lämna hemmet och Skåne när det är som bäst?

Förresten hur är det nu…har jag också semester samtidigt som min yrkesarbetande man? Jag har funderat på det där och försökte hitta ett begrepp eller uttryck för semester mitt i pensionärslivet.  Kom gärna med något roligt förslag!  Friherinna är väl okej men…

Idag for vi i alla fall iväg till Malmö för att leta ett ytmaterial till en lång bänk; klinker, kakel, mosaik eller något sådant. Några ställen hittade vi, trots semesterstängt här och där, och fick på så vis ett hum om utbudet. Vår egen idé tvingades till sophögen på grund av att vi måste ha ett material som tål frost och dessutom har ett utseende vi gillar. Man måste ju väga allt mot vartannat! Utseendet, funktionen och kostnaden. Efter några andra ärenden åkte vi hem med lite luddiga idéer och på väg hem stannade vi för fikapaus.

Vid Börringe kloster nära Sturupsrondellen på E65 ligger ett ställe med café, en liten ekologisk shop och konstutställning. Anita på Börringe kloster. Skyltar, vimplar och sånt har vi sett en längre tid men aldrig svängt in för en paus. Det är mysigt med utflykter ”hemomkring” också  och här hamnade vi ungefär halvvägs mellan Malmö och vårt hem.

Vi ångrar oss inte! Miljön är fin både ute och inne och allt smakade oss!

Konstnären Magnus Ringborg fångade oss en lång stund. Vi ville gärna köpa något men, tja, det är annat som styr än viljan. Flickorna i marmor o brons har en salamander på huvudet, en papperspåse respektive en cykelhjälm! Magnus Ringborg jobbar i många material och figurerna var ofta humoristiska och gjorda med en ovanlig knorr.

Här nere är ett litet bildspel – i ett par veckor till kan man se den här utställningen!

Bortanför häckarna bakom skylten vid infarten hittade vi en trevlig affär för hus och trädgård. Lite tjusigt och dyrt kanske men  smakfullt och vackert!  Fine and Dandy!

Efter det körde vi nöjda hemåt på småvägar i det kuperade och lummiga landskapet. Efter 21 år i Sydskåne är jag fortfarande häpen över hur vackert det är här! Jag saknar nog förmåga att bli uttråkad av vacker natur och fin miljö! Sommargrönska på er!/A