Hon satt vid köksbordet. Tittade omväxlande på vasen med narcissor och på många små olika lappar med skrividéer under temat att bo i kollektiv. Hon hade funderat länge på att skriva både intressant och roligt om just det men det var svårt att komma till skott. 
Utan böcker kan ett hem vara en jordhåla eller en öken, tänkte hon. I storfamiljen hade de haft ett av de 21 rummen fyllt med böcker från golv till tak. Sen tänkte hon på att en del politiker ville spara in på de kommunala biblioteken. Vilken befängd idé! Utan bibliotek blir ett samhälle fattigare och sämre att leva i.
Hon reste sig från bordet, tog fram kaffekopparna och tryckte på knappen. Det tog bara en liten stund så hon ropade till sin man som var ute och fixade med något. Han kom inte in och hon ropade en gång till:
– Andreas Egger kommer och fikar med oss! Kom nu, kaffet är varmt!
Kaffemaskinen slutade mala, vattnet hade fått rätt temperatur och ner i kopparna rann varmt och gott kaffe. Hon var verkligen lycklig över att de hade tagit upp det där med högläsningsbok igen efter nästan 25 års uppehåll. Nu när Coronapandemin satte stopp för bokklubbsträffar eller inspirerande stunder i bokhandeln var högläsningen viktig.
Någon gång varje dag satte de sig med fika och högläsning. Hon ville, helt egoistiskt, att han skulle få smak på högläsning och böcker igen.
Genom att läsa och lyssna kände de sommardofter, frös om vintrarna och slet som linbanebyggare med Andreas Egger i alla väder på alpsluttningarna. De kunde beundra hans stoiskhet, skratta ömsint åt hans oväntade reaktioner och lida när han genomlevde svåra motgångar. Då grät de tillsammans och beundrade författarens sätt att förmedla ett helt liv. De kunde förstå vem den där Andreas Egger var, han som nu äntligen kommit på fika och stannade hos dem i några dagar till.
De talade en stund om boken innan han återgick till sina göromål utomhus.
Hon började fundera på vilken bok de kunde läsa sen. Någonstans fanns en lista på böckerna de hade läst då för längesen. Kanske skulle hon lägga till Ålevangeliet av Patrik Svensson och Ett helt liv av Robert Seethaler på listan och sen…?
En annan som de borde bjuda in på fika nån gång är väl den där kvinnan som de talar med varje dag. Jo, det finns faktiskt en kvinna till i huset. Med rätt kommando hjälper hon till att sätta på P1 eftersom de kanske precis står i köket med kletiga händer och rullar köttbullar.
– Sätter på P1 i köket, säger hon.
Och det gör hon medan de utan avbrott fortsätter att rulla köttbullar. Eller om den som diskar precis kommer på att lite musik under själva diskandet skulle vara trevligt. Då kan den önskade musiken strömma ut ur högtalarna om tilltalet är rätt förstås.
‘Jag vet inte hur jag kan hjälpa till med det!’ Så hade hon sagt några gånger. En gång höll hon en liten föreläsning om jäst eftersom någon uttalat något på fel sätt. En gång när hon bads att släcka alla lampor så hade de tackat henne fint och använt ordet perfekt, då sa hon mycket oväntat: – Det syns inte men jag dansar av glädje!
Det surrade till i mobilen och hon såg att det var Kersti i bokklubben som lagt in ett bokprat i chatten. Pensionärer hade de blivit alla fem. De ojade sig inte bara över situationen utan de gjorde sitt bästa för att överbrygga svårigheterna. Visst saknade hon de roliga och livliga träffarna, de hade pratat böcker i många år nu. Hon lyssnade och tittade på Kersti och innehållet i chatten, så roligt och trevligt i Coronatider att ha denna förmån! Teknikens under gjorde det möjligt att träffas så här. Sista delen i chattinslaget handlade om norrmannen Tarjei Vesaas och en nyöversättning av hans bok Fåglarna från 1957 som fångat Kerstis intresse.
Kanske skulle den boken bli deras nya gemensamma läsning, vad roligt det vore, tänkte hon och gick på jakt i hemmets bokhyllor!
Som ung hade hon slukat Tarjei Vesaas böcker, tre fanns fortfarande kvar i bokhyllan.
Hur länge skulle karantänen kunna hålla på? frågar sig folk. Hon tyckte för sin del att många verkade oförstående till att situationen är svårbedömd, att ingen egentligen visste. Så besvärligt att ingen kunde förutsäga alla förlopp, trist för väldigt många men…
Nu får vi vackert vänta och se, tänkte hon lugnt.
Hon tänkte på de långsiktiga följderna, grönsakerna är slut och kylskåpet är nästan tomt hela tiden: Vi får dricka te och läsa dikter till frukosten, klämma ett drama till lunchtomaten och tugga i oss gryner och bönor och groddar och vad vi har till kvällsmaten. Vi ska nog greja det, tänkte hon också.
Kanske lider vi mer av den själsliga nöden att inte få möta vår flock!
Lev väl – ute blomstrar det!/Agneta