-Nä-ä, nu sa nån ganska fantastiskt igen, ropade hon fast hon visste att han inte hörde bortifrån sitt håll med musik i öronen.
Hon låg på knä intill en av rabatterna på innergården och drog i kirskålen. När en lång rot följde med plantan upp ur jorden så var det ren och skär lycka. Tänk att hon kunde bli så glad över något som var så irriterande jobbigt som kirskålrötter.
Hon hade mobilen med P1 i fickan, det var i fickan som någon hade sagt ganska fantastiskt, och vädret var underbart. Redan i april blev det sommarvärme i flera dygn, kanske skulle det fortsätta en vecka eller ännu lite längre.
Hon hade flera dagar i rad legat på knä och försökt få bort myriaderna med ovälkommen kirskål. Visst blev de till synes färre men snart nog växte de upp igen. Under de hamlade oxlarna hade hon förra året satt en massa Digitalisplantor tätt intill varandra och just där såg det faktiskt ut som enbart Digitalisplantor i vårsolen. Hur det kunde se ut under jorden med rötter som bidade sin tid ville hon inte tänka på.
Lite mödosamt tog hon sig upp och sträckte på koppen, knep ihop skulderbladen, lämnade redskapen på kökstrappen, stängde av pratet i fickan och gick in. Där blandade hon en läskande dryck med frusna hallon som vackert simmade runt i tillbringaren.
– Där kan ni tillbringa en stund innan vi slukar er, sa hon med lite rosslig och vass röst. Hon tänkte på häxan i sagan om Hans och Greta och tog bricka och glas med sig till andra sidan huset.
– Nåt kallt, kanske?
Han hörde inte men var svettig och törstig och förstod genast när han såg henne med brickan gå i riktning mot två trädgårdsstolar. Det betydde PAUS, eller rast om man så vill. Stolarna stod riktade mot jobbet han höll på med. De hade planerat jobbet tillsammans på samma sätt som de brukade; ett utbyte av idéer och tankar, små snabba skisser och förklaringar och så visste båda vilken riktning och utformning allt skulle få. Han var trött men nöjd med sitt grävarbete.
Och växthuset hade äntligen fått solskydd igen – av gardiner från IKEA – den gamla skuggduken hade fullständigt smulats sönder i senaste tvätten. Solen tar hårt.
– Ganska fantastiskt, sa han aningslöst, vad vi sparade på det!.
Hon tittade på sitt språkpolissätt och undrade om det nu var ganska eller fantastiskt för fantastiskt måste bara få vara fantastiskt.
– Jag menar hur bra solskydd det blev av de där gardinerna!
– Javisst, men jag tycker ditt jobb verkligen är fantastiskt. Jag fattar inte hur du kan ha sån precision när du jobbar! Tur att det inte är jag som ska mäta och gräva. Då hade det inte ens blivit en tumme av det hela. Du vet vilken saga jag anspelar på.
Han hade börjat med ett stort förbättringsjobb på östsidan av huset. Han planade ut mark, grävde ner och delade kantsten för att både bredda och fördjupa en vinklad odlingsbädd.
Eftersom deras ställe låg på en kulle och hela tomten lutade åt alla håll så var det mycket att ta hänsyn till. Han visste att hon var full av förvissning att han klarade av allt men alltid olycklig över att han sällan hade munskydd när han använde vinkelslipen. De kunde varandras repliker utantill.
– Snälla, borde du inte ha munskydd?
-Ska bara ta den här…
En pall med skivad gatsten hade stått i ett hörn av gästparkeringen sen det var rea på dem förra året och i fem år hade en speciell vattenpost legat i förrådet och säkert bara väntat på att få komma ut i ljuset och på plats.
Han var en mästare på att mäta noga och klura ut hur problem skulle kunna lösas, när han sa att gatstenarna inte skulle räcka behövde hon inte kontrollräkna. De hittade några kvadratmeter till på Blocket och köpte trots att de såg lite annorlunda ut. Såna problem löste hon gärna men först diskuterade de alltid alternativa lösningar.
Hon var hela tiden beredd att bistå med hantlangning eller komma med fika och svalkande drycker, markservicen under arbetets gång är avgörande för slutresultatet, det var hennes bestämda åsikt, hon kunde tänka ut konstruktioner och hade många idéer men att förverkliga dem var lång utanför hennes sfär.
Nu skulle det bli bättre odlingsmöjligheter längs med muren bakom växthuset i det område de på skoj kallade Medelhavet. Fikon, persikor och miniträd med aprikoser växte där och smulgubbar men de ville… ja, det var mycket men skulle de orka?
Från rapsfälten några hundra meter bort kom den underbara doften ända in till dem där de delade soffan i uterummet. Där vilade de en stund medan en nyflyttad buske fick vatten. Ibland var några timmars jobb alldeles lagom en annan dag räckte ork och vilja lite längre.
Driven av sin inre kraft fortsatte han en av dagarna, trots tröttheten, att gräva ut en form som de lagt med slangen på gräsmattan. Dagen efter var det dags för gjutning till en grund och sen skulle han mura upp låga sidor till en odlingsbädd i tegel.
Nu såg han, Medelhavet färdigt och klart, för sin inre blick och tänkte att allt helt enkelt var ganska fantastiskt. Hon hade kommit på ytterligare en rolig idé som han genast börjat fundera kring. Så trevligt att låta lilla växthuset få ett yttre hölje där vinrankor kunde klänga och skugga samtidigt. Det hade han aldrig kommit på men det var så deras förhållande var; en fruktsam växelverkan.
– Du, det var en fantastisk idé med vinrankorna där, sa han på kvällen och så började de prata om själva konstruktionen.
Då precis då mådde de som allra bäst!
Lev väl och blomstra!/Agneta