Den är så bra att ha den där imaginära gungstolen. Jag sätter mig i den, försöker tränga bort tankarna från hemskheterna som just har hänt i Paris, det är svårt att förstå den händelsen, behöver smälta den och tänka klart. Chock, sorg och lidande orsakat av unga män som inte kan ha tänkt klart.
Jag låter, låter tankarna flyga och manar fram en tid när min framtidstro var mycket stark. Jag var övertygad om att vi skulle klara att utrota de stora sociala skillnaderna mellan människor. Vi skulle absolut kunna klara att skapa ett någorlunda jämlikt samhälle. Jag och mina vänner drömde om det och om att leva grönare på något sätt. Världen skulle också bli bättre om människor hjälptes åt – som att bli av med Sydafrikas apartheid och få stopp på Vietnamkriget. Proggmusik, folkmusik och ”We shall overcome some day” var något som uppmuntrade tankeflödet på ett självklart sätt.
Ett 45 år gammalt foto sätter igång en hel rad associationer. I mitt knä sitter min ettårige son och vill inte alls bli hållen. Jag minns faktiskt den där stunden ganska tydligt.
Fotostudion var stor och spännande för en ettåring att knata runt i. Där fanns så många intressanta saker att undersöka. Inte ville han sitta i mammas knä och bli hållen med fast hand. Situationen ordnade sig rätt så fort och fotografen, som fortfarande är en mycket god vän, kunde ta bilder på en söt och glad ettåring. Att vi blev fotade berodde på att lilla familjen var på väg att lämna Stockholm. Jag var en ung och lycklig mamma med många glada tankar om framtiden. Anledningen till flytten kan sägas rätt enkelt: kattpiss och sprutspetsar i sandlådorna i parkerna nära där vi bodde på Söder, avgaserna som sonen fått dra i sig när vi promenerade till BVC på Hornsgatan nära Hornstull.
Gröna vågen rullade fram och tillbaka över Sverige och vi fantiserade först om Hälsingland men min man fick jobb på TV Örebro. Även om en del släktingar tyckte det verkade omöjligt så fick vi ekonomin att gå ihop och lyckades köpa ett gammalt 20-talshus med stor trädgård. I trädgården fanns fruktträd och vi odlade vi potatis och grönt…
Vi bodde bara fem år i huset i Örebro innan vi flyttade ut på landet och ett 500 m2 stort falurött trähus med vita knutar och en härlig tomt på 13.000 m2 – men det är ju en helt annan historia.
Om man som barn matas med lögner, bitterhet eller ondska i ett samhälle utan framtidstro förtvinar hoppet och risken finns att man verkligen börjar tro att våld är lösningen.
Jag lyckas inte förtränga det som hände i Paris i natt. ”Vi måste vara smartare än terroristerna” säger en reporter i radion som jag just slog på. Jag kan inte tycka att det de gör är smart men förstår vad reportern är ute efter. Nu ska jag lyssna, jag måste få veta mer!
Skickar medkänsla och värmande tankar till dem som har drabbats på ett eller annat sätt!
