Jag hade hört men inte riktigt insett innebörden av orden ‘förspilld kvinnokraft’ förrän jag var 19 år och en man skrattade åt en knyppeldyna jag hade tagit hem eftersom jag gick en ettårig fackkurs i textilt arbete på en yrkesskola i Stockholm. Jag hade hoppat av gymnasiets latinlinje och dragit runt på konstgallerier och små mysiga kaféer i ungefär ett år. Först skedde det under skoltid då jag fejkade att jag åkte till skolan, sen när det uppdagades att jag skolkat rätt länge kunde jag känna mig mer fri och fundera på vad jag ville göra i framtiden.
Jag ville nog allra helst bli textilkonstnär, precis som min kompis Lotta planerade, men jag anade att jag saknade något som L hade men kanske inte jag. Men med stor lust till textil kunskap tänkte jag att jag fick börja från grunden. Vi fick främst lära oss att sy och väva på kursen, lärarna var mycket duktiga och kunniga och jag ville inte vara hemma en dag från skolan. Knyppling och broderi ingick också i kursen, liksom textilkunskap och fackteckning. Det var ett mycket roligt år och väldigt långt från tyska verb och alla latinska gubbar som hade skrivit verser och uttalat sig i olika sammanhang.
Höstens favoritäpple Rubinola får representera kunskap av olika slag som jag tycker är så viktig och som jag alltid har varit sugen på men som jag under vissa perioder har haft svårt att ta till mig.
Mannen, som klumpigt nedlåtande uttryckte sig om mitt textila intresse, fanns i familjekretsen och var kanske 15 år äldre än jag. Han fattade ingenting av det jag gjorde eller vad det betydde för mig. Jag brydde mig inte ett dyft om honom, han var bara dum på riktigt när han skrattade och sa att knyppling var fånigt. Intresset för textilier och att få skapa saker textilt har följt mig hela livet och har varit mer eller mindre aktuellt beroende på situationen! Jag har sytt kläder och hemtextilier, skapat applikationer, stickat och broderat fritt men faktiskt inte knypplat just någonting efter utbildningen…
Ikväll ska jag gå på stickkaféet som håller hus i gamla skolan i en av småbyarna inte så långt hemifrån. Vi brukar vara ett femtontal kvinnor som träffas en gång i månaden. Stickning har varit ett stort intresse och jag har nog berättat om att jag gjorde snygga och roliga bebis-overaller i glada färger som såldes i en liten butik i Gamla stan. Det var när mina barn var små och jag stickade jämt; stående, gående och till och med liggande. Stickade andra saker också för eget bruk och till vänner. Ofta egna modeller som jag gjorde väldigt fritt. Så är icke fallet idag men jag återkommer en annan gång till det!
Ikväll ska ta med mig ett litet experiment som jag roade mig med i somras. Vår excellenta stickhandledare berättade en gång om att hon hade läst om en gammal metod att färga garn som började bli intressant igen. Man behöver nämligen inga kemikalier utan använder bär, frukter, bark osv från naturen, samt vatten och solljus. Dessutom behövs ett kärl som kan förslutas…
Detta är en intressant växt som jag snubblade på och blev intresserad av i vintras. En värmekrävande och ätlig växt som kallas malabarspenat. Det vetenskapliga namnet är Basella alba och kallas också för indisk spenat. Den kräver värme och ljus och måste vattnas så där var tredje dag. Hos mig har den stått i växthuset och varit väldigt vacker men ätit av den har vi just inte gjort, jo, lite. Smaklös, tycker jag, men är man hungrig så är det väl bara att knapra på.
Min sonhustru är från Laos och hon berättade att de odlar malabarspenat och äter den mest i soppa. De lägger ner bladen i sista stunden så att de bara slaknar lite. Hon varnade också för bären och att färgen var väldigt mörk och svår att tvätta bort. Bären har samma svärta som björnbär och kermesbär om de är bekanta.
Jag bestämde mig för att göra ett försök att färga med de här färgstarka bären från en i övrigt mycket vacker växt. Litet kärl med lock, jag antog att solljuset var viktigt och tog en glasburk med lock, vatten och så i med bär. Gjorde ett litet härvliknande nystan av entrådigt vitt ullgarn och band fast nystanet vid en sten så garnet inte bara flöt på ytan.
Innan jag ställde burken i köksfönstret så hällde jag bort en hel del av vattnet, satte på locket och gick och gjorde något annat i fyra veckor. Köksfönstret vetter åt sydväst så där är det soligt och efter fyra veckor såg innehållet i burken lite annorlunda ut.
Vätskan var fullständigt omöjlig att se igenom det luktade kanske lite jäst men inte otäckt. Jag hällde ut innehållet i ett hörn av vår kompost utomhus. Och ut föll ett mörkt nystan av garn. Jag sköljde i varmt och sedan riktigt kallt vatten. Sen la jag garnet på en bit hushållspapper och trodde det skulle suga upp färg men inte. Pappret var helt fläckfritt!
Jag tycker att garnet har en fantastisk underbar djup ljunglila färg. Nu återstår bara att undersöka vad man ska ha för större kärl om man ska färga större mängder garn OCH om det färgade garnet tål försiktig tvätt utan att färgen rinner bort och blir fisig efter några tvättar!
En gång tidigare i livet har jag färgat med bär. Ett par vita byxor åkte ner i blåbärsgrytan, när jag var fjorton femton så där, och de blev ljust blålila men bleknad mycket för varje tvätt men de blev aldrig helt vita vilket min mamma sörjde.
Det var hon som hade köpt de prydliga vita byxorna, hon hade ännu inte fångat upp att jag i det här skedet av livet höll på att ändra från en klädstil till en annan. Ni vet den tiden när man håller på att hitta sig själv och söker olika uttryck för det. Ja, jösses vilka speciella grejer jag kom att göra, vem har stickat skor av snören? Stänkmålat blus med akvarellfärger, omstänkning efter varje tvätt… Gjort knappar av örhängen och sytt skimrande små, små snäckor på en sorts hemmagjord yllebahytt…
Synd att det där inte finns på bild – eller kanske tur :)!
