Som vi har fantiserat och längtat efter Medhavsklimat! Nektarinbilden är från en trädgård ute på Österlen, plantan står mot en husvägg i skyddad läge och med mängder av hästdynga i botten, nu i mitten av juli är de redan så här pass mogna. Vi väntar på våra egna persikor som snart är mogna, det blir 25-30 i år och nästa år kanske ännu fler!
Våra drömmar handlar om att kunna odla fikon, persikor, nektariner, aprikoser och annat som kräver ett varmare klimat än det vanliga svenska med de fyra årstidernas variation av temperatur, sol, moln och nederbörd i någon form. Hårda vindar har vi helt sorterat bort från de där dagdrömmarna.
Persikorna som gungar i vinden är våra egna.
Vi murade faktiskt upp några murar, som putsades och vitmålades, och tillsammans med ett par huskroppar samlar de in sol och värme. Värmen stannar villigt kvar och vips har vi ett Medelhavsliknande mikroklimat som skiljer sig markant från andra delar av trädgården. Nu i hettan 2018 är det nästan olidligt varmt inom detta område!
Men inte har vi fantiserat om det där bränt bruna som vi har sett på vissa platser söderut. Ändå är våra gröna ytor bruna. Som tur är har vi inga stora krävande gräsmattor. Men brunt är det!
Denna sommar är jag tacksam över att det är tung och svårbearbetad lerjord som bottnar vår trädgård. Lerjorden brukar jag inte hylla eftersom det är så otroligt tungt och jobbigt att gräva i den. Jag är också tacksam över träd som fanns från början och att vi under åren har planterat flera träd och buskar. Jag är otroligt glad att vädret var superdåligt i mars och april. Jag blev inte så sugen på att gå ut eller det gick helt enkelt inte! Jag hann inte rensa rabatterna eftersom vi var borta en hel del i maj. När torkan nu är ett faktum inser jag att det är solklart (!) bäst med heltäckta jordytor.
Torkan fortsätter och jag vet inte när… Jo, 1955 kommer jag ihåg som en mycket torr sommar för jag var sex år och skar mig illa på en kapsyl som någon kastat i gräset. Jo, så fungerar minnet. Mamma, pappa och jag satt på en filt och fikade, det var mycket varmt och torrt i gräset och jag skuttade plötsligt iväg från filten. Vänsterfoten hamnade på en vass kapsyl och blodet sprutade och jag grät. Och 1959 var jag i Ångermanland på sommarbete, det var getingsommar och jag lärde mig simma i Ångermanälven, Ingmar Johansson blev världsmästare i boxning och det var varmt, varmt, varmt. Sommaren 1969 var jag höggravid och det var värmebölja i Stockholm. Mitt första älskade barn behagade vänta i magen lite för länge. Jag trodde jag skulle spricka för magen var stor. Det var sååå svettigt. När han väl ville ut så tog det tid och när både värkar och hjärtljud blev lite svagare så fick han hjälp ut av en sugklocka. Den sommarmorgonen kändes extra fin! En tillväxt på den familjegrenen har nog växt färdigt nu, barnbarnet Pontus med sin flickvän Jonna. Rätt granna växter som inte alls är särskilt torra!
Den långvariga torkan och hettan i år tycks inte ha något slut. Här hemma i trädgården är det glest med blommor och få rosor men ändå är det fortfarande grönt. Jag har då och då rotvattnat vissa växter eftersom här inte har varit bevattningsförbud. Ändå har jag varit återhållsam med vårt gemensamma goda kommunala vatten, vårt ”guld” H2O. Jag har också tagit vara på disk- och sköljvatten i ett par månader nu. Grönskan nära köksdörren är påtaglig jämfört med andra ställen i trädgången.
Dessvärre läste jag ett oerhört provocerande inlägg från tankesmedjan Timbro om en idé att sälja ut vårt kommunala grundvatten till högst betalande som därmed skulle kapitalisera vattnet.
Detta privatägda vatten skulle alltså i sin tur säljas till folket i vårt land och tänk så bra det skulle bli… Det påstods till exempel att miljön skulle bli bättre om man bara betalade det rätta priset och tillät vinster för friskvattenägaren. Som vanligt blir följden att den som har gott om sekiner kommer att köpa sig rätten att använda hur mycket vatten som helst till sina pooler och gräsmattor.
Det påstods att avloppsnät och rörledningar kommer att skötas bättre och inte att gå sönderlika mycket om vattnet ägs privat… tänk bara på hur det gick med utförsäljningen av järnvägen! Oklarhet om ansvar leder ofta till stora och onödiga problem.
Skäms Timbro och näringslivet – artikelförfattaren måste vara snurrig och blandar potatisar med mangos på ett manipulativt sätt! HU!
Lantbrukarna har det inte lätt i år. Åkrarna var så torra under groningsperioden att många frön inte grodde. Några ynka mm regn på 2-3 månader, här i Sydskåne, sätter sina spår. Glesa är sädesfälten runt om där vi bor. Man brukar se ett vajande hav av täta ax. I år ser man marken emellan… Djuren har svårt att hitta beten och i Skurups kommun, och säkert andra, upplåter man ängsmark till behövande djurägare.
Vill vi verkligen ha Medelhavsklimat, undrar jag. Kanske både och – men hur som helst vädret kan vi ju inte välja men på lång sikt försöka påverka.
Det kan bli riktigt tråkiga följder av torkan även om det känns ovant för oss att behöva inse det. Snart kan vi själva skörda våra persikor och glädjas åt det en liten stund. Vi är många som längtar, längtar efter en nattlig frisk regnskur. En morgon med regnvåta växter och återigen grönt gräs under våra fötter. Till sist en grann sommarkvällsbild från i förrgår. Gult gräs vid vägkanten förvandlades till guld.
Hoppas inte du lider för mycket av värmen och torkan! Själv går jag med solhatt och sekatör i värmen och dricker mycket av vårt goda vatten! /Agneta
