I dagens läge, med allt fasansfullt som händer varje dag, när människor som anser sig vara mer värda än andra, förnedrar och spottar på människor på grund av deras härkomst, hudfärg eller då man är beredd att döda människor i religionens namn eller för att tillskansa sig makt eller mer pengar – då, det är då, man behöver upptäcka och påminna varandra om de små kärleksfulla handlingarna som ständigt pågår runt omkring oss.
Jag är lättrörd och har ofta försökt svälja gråt i situationer då det är glädje som egentligen är grunden till tårarna eftersom det inte alltid är bekvämt att berätta att man gråter just av en sorts ibland oförklarlig men uppfyllande glädje. Naturens skönhet och kärleksfulla människor startar ofta det där hos mig. Jag tror jag delar det med många andra. Jag gråter när jag hör barn sjunga ‘Den blomstertid nu kommer’ eller när någon gör någonting riktigt fint för en annan person. Jag blir glad när folk uttrycker sin uppskattning spontant till en medmänniska! Vi måste bli ännu bättre på det där!
Ett av två helt oväntade paket som kom alldeles oväntat till mig.
På sistone har jag överraskats och helt oväntat fått spännande försändelser, med rara växter till trädgården! Avsändarna är personer som jag bara känner lite och just tack vare trädgårdsintresset. Rörd till tårar av glädje, ja!
Det hände flera gånger en förlängd underbar sensommarhelg på Öland. Alltså att ögonen tårades av glädje! Min kära dotter med familj bor där och jag liksom badade i små men kärleksfulla handlingar hela tiden; jag får tid till förtroendefulla samtal med min dotters yngsta flicka som precis har börjat studera på universitetet. Vi pratar, spelar spel och gör utflykter tillsammans med hela eller delar av familjen.
En kväll lagade hon väldigt god mat när det hade varit full fart hela dagen och jag längtade efter en stunds vila och alla andra behöver göra lite annat.
Och min dotters äldsta flicka visade mig hur huset, där hon bara har bott ett par månader, ska inredas och bli. Här nedan är det hur köket ”ska bli” och jag förstår precis hennes glädje och stolthet – ögonen lyser! Sedan, när vi gick runt på den stora tomten omgärdad av kalkstensmurar, frågade hon mig ivrigt om olika råd när det gäller odling och trädgårdens utformning.
Ganska nyligen har hon flyttat ihop med en ung man och de har tagit sig an den här gamla gården där det finns mycket, ujuj, väldigt mycket att göra. Det finns starkt drivande krafter som får unga människor att leva kärleksfullt enkelt och spartanskt medan hål i väggar täpps till och trista för längesedan fulrenoverade fasader byts ut och får vackra fönster och dörrar… Det är kärleksfullt att också fundera på att ge gården ett namn som påminner om mannen som bott där tidigare ”…han verkar så omtyckt av alla! ” Kanske blir det så.
Men mina tårar kom senare, och jag svalde och svalde, när vi delvis gick med i själva paraden och sen tittade på resten av tåget i Kalmar Pride.
Jag såg en massa olika människor vandra förbi i tusental, familjer, dansande ungdomar, politiska partivänner, vanliga transor, en massa barn från kulturskolan, fackföreningar, svenska kyrkan, olika kommuners företrädare…men inga smaklösa typer med dildos i pannan eller liknande. Vilken energi som strömmade ut i kärleksfull gemenskap för att värna om allas rätt till just det; kärlek! Då blev jag gripen och ögonen blev blanka och tårades!
En eftermiddag promenerade min dotter och jag till den hemliga trädgården i skogen. En underbar trädgård som ligger helt oväntat i en liten lövskog. Från en grusväg kommer man till en stenmur och en vacker liten trägrind. De som sköter trädgården nu är två män vars far en gång började odla blommor och ätbart där i skogen. Här finns inget bostadshus men marken hör till deras ägor. De sätter ut egentillverkade möbler att sitta vid om man kommer och har fika med sig. De två bröderna odlar som pappan gjorde, rader med växter och allt är så välkomnande och fint. När vi vandrade där så blev jag uppfylld av vördnad för de här bröderna som så omsorgsfullt sköter allting och låter grannar och andra komma och njuta av deras fars livsverk som de nu så förtjänstfullt tar hand om. De måste ju känna kärlek för de vackra öppningarna och gliporna i den skyddande skogen. Fast de själva kanske aldrig skulle kalla det för kärlek.
Just när jag gick och tänkte på det där så kom de två bröderna körande. De är mycket blyga och börjar ingen spontan konversation precis. Jag tog några steg närmare men, nej, de tittar ner i backen eller börjar pyssla med något så jag blir lite forserad och babblar på; tack så mycket för att det är så fint och att vi får komma helt spontant. Ja, min dotter är ju granne med er mamma… och jag har varit här många gånger…och jag måste säga att jag älskar er trädgård!
Då tittade den ene brodern upp och nickade sitt svar: tacktack. Jag tyckte att jag såg ett litet leende./A
