När sommaren är som bäst är alla funktioner på topp. Solen skiner, temperaturen är precis lagom skön, det regnar om nätterna så att växterna i trädgården inte torkar ut, gäster kommer och man umgås mest utomhus, äter, dricker och njuter, många sover över och glada människor dyker upp på fika…Det är så mysigt att träffas när allt är vackert och alla är lediga – inte bara pensionären! Trädgården bjuder in till samtal och sköna stunder.
Men så i en och annan glipa mellan gäster och alla ruskiga nyheter måste man vila, lyssna på fåglarna eller tystnaden och sitta ner en stund. Att det är lite molnigt hindrar inte mig från att lägga mig i vilstolen och beundra rosen Mozart och annat som blommar. Då tänker jag absolut inte på vad jag borde göra i trädgården, jag vilar och njuter helt enkelt.
Eller så strosar jag runt och är glad för alla fina stunder som sommaren hittills har bjudit oss. Gör inget direkt nyttigt, har inget mål för strosandet och inte heller några krav på mig själv. Jag kanske hämtar en kopp starkt kaffe och sätter mig en stund på ett annat ställe.
Här kanske. Tittar lite på spaljépelargonen Platinum som är uppbunden under gullregnet. Platinumpelargonen har inte riktigt trivts här ute i det något svala julivädret. Den längtar efter sol och värme, tror jag. Den kanske måste vila lite, precis som jag, men visst den borde få ny och gödslad jord – jag snuddar vid tankarna men måste inte! Strosar nog hit…
…till det röda parasollet i stället och så njuter jag säkert av all grönska och av röriga, nå, ja, men andra mer underbara rabatter. Troligtvis står jag en stund och sippar på kaffet innan jag går vidare till en vacker bänk som finns på andra sidan en grön och blåblommande växtvägg. Om jag sätter mig så växer en Hedera ‘Goldheart’ bakom mig, förmodligen tittar jag åt ett annat håll och njuter av Rodgersians stora vackra blad och allt det andra, det som finns i minnet från andra delar av trädgården, och det som som fångar ögat från den här platsen! Jag är lycklig, utan både krav och måsten, mitt bland det gröna i min lilla bubbla och har väl inget behov av att lämna den – inte nu i alla fall! Så mycket vackert det finns!
Jag föreställer mig att detta är något som jag skall vara mycket tillfreds med; att ha tillgång till ett sinnelag som tillåter mig att sitta, strosa, sniffa och och njuta av det som finns här OCH att det finns här just för att vi finns här. Det var ju mest trista grönytor, risiga ölandstokar, skrot och skräp när vi första gången gick här och nu…nu är vi stolta och kan ta emot de olika familjerna omkring oss, vänner och andra som vill komma! Igår gjorde jag några vandrare glada genom att ropa in dem från vägen utanför…det är ju så sällan det går någon förbi här! Vill ni se trädgården? ropade jag!
Fortsatt sommargrönska på er!/A
