När jag vävde den här pläden var jag varken flink eller nöjd – speciellt inte i början. Så här: Jag hade vävt med damastteknik tidigare och ville göra något på samma tema som förra pläden; då rader av olika och roliga yllemössor! Men på något sätt tänkte jag fel, inga skisser blev bra och jag tog långsamt ut en annan riktning.
Varpen var vit och jag försökte fånga inre bilder hur jag skulle få till en annorlunda pläd med de färger jag hade valt till inslagen. Pläden skulle få två olika sidor en ljus baksida och en mer färgstark ovansida. Tänkte fritt och fick idéer värda att pröva. Väl färdig lämnade jag lättad resten av varpen till sista väverskan. Jag vet inte riktigt hur det gick till men den färdiga pläden vävd i en damastvävstol blev nog det finaste jag har vävt.
Invävt i pläden finns tvivel på mig själv, som tur är syns det inte på pläden! Jag kunde inte heller förklara riktigt för vävinnorna hur mönstret skulle bli, det var ju abstrakt och jag tyckte jag var ute på hal is. ”På ett sätt blir det både randigt och rutigt…” försökte jag någon gång förklara. Jag hade ju ingen skiss bara mina tankar hur det skulle kunna bli.
Senast jag kom ner till vävstugan så fick jag min färdiga pläd i handen, nej, i famnen! Jag som inte ens själv hade lagat min pläd så som man måste göra före ruggningen höll något fluffigt och vackert i famnen. Ingenting är perfekt men ändå så kärt!
Tack, Kerstin Person på Vävhalla för extrajobbet du gjorde före ruggningen och under det arbetet. Du är fenomenal!
Lev väl och blomstra!/Agneta