…utan många nystan med bomullsgarn och ullgarn, äfsingar efter slutvävda dukar, plädar och servietter, ofärdigt gods av diverse karaktär, mängder med udda mönstrade strumpbyxor, små fina bitar från trasiga broderade dukar, knypplade spetsar och andra spetsar som används till vem vet vad, broderigarner i alla kvalitéer och färger, mängder av randiga band och tofsar i olika färger, antika underkläder, tryckknappar på gamla kartor, små, små säkerhetsnålar, märken och påsar med och utan innehåll…
Mitt livs samlade intresse för textilier låg utspritt på matbordet och alla stolar och jag ville göra något av allt det där. Det var mycket stoff som kunde bli något intressant att montera mellan två fönster i matsalen.
Det var vinter och pandemi och jag ockuperade matsalsbordet inga gäster skulle komma och vilja sitta där på länge. Symaskinen stod redo, jag prövade mig fram, hade idéer, nålade fast, klippte isär, testade och började se något som kändes som rätt väg. Ett draperi blev bakgrund till hela mitt arbete. När trädgårdssäsongen började packade jag ihop allt och stuvade undan det, tankarna kunde behöva mogna.
Sen låg allt och undanstuvat och mognade i tre hela år. Jag hade nämligen äntligen bestämt mig för att skriva en bok som länge funnits i mina tankar. De mörka årstiderna blev skrivtid för mig – inte för att jag skrev något ruskigt utan för att det var krävande att sitta och skriva hela tiden. Jag kände det i både knoppen och kroppen!
Efter tre skrivperioder var boken äntligen klar och jag hade tät kontakt med mitt förlag Lava.
I väntan på en del processer runt boken så upplevde jag en stor tomhet och började tänka på allt det där undanstuvade och tog fram det och blev glad och ivrig, det här var i början av 2024.
Om jag hade velat lite fram och tillbaka hur jag skulle göra, den där första vintern, så tvekade jag inte ett ögonblick nu! Pang på rödbetan och materialet jag hade att jobba med var min största inspiration.
Min man var mycket uppmuntrande när han såg hur målmedveten jag var och det var en fröjd att få upp KNAPPAST på väggen. Sällan har jag känt mig så nöjd med något att jag har brustit ut i skratt när allt äntligen var klart och monterat som med med just Knappast.
Lev väl och blomstra!/Agneta