Jag avslutade förra inlägget med något som en pratsam taxichaufför sa till min vän Tina och mig på väg till flygplatsen i Austin. Vi skulle flyga hem med alla våra erfarenheter från studiebesöket på skolan för gravt synskadade barn och ungdomar, Texas School for the Blind and Visually Impaired, TSBVI. Detta var för 13 år sedan i november 2007.
Vi berättade för taxichauffören vad vi huvudsakligen hade gjort i Austin under en vecka men att vi också hade besökt den botaniska trädgården. Han visste givetvis var den låg men hade aldrig varit där. Vi berättade att vi hade hittat några trevliga affärer med vackra kläder och saker, ekobutiker och skojiga affärer med återbruksgrejer. Nej, dem kände han inte alls till. Vi själva var faktiskt mycket förtjusta i dessa butiker, sa vi, även om de bara tillhörde ett fåtal butiker. Jag berättade för honom om soffan här nere, lite för stor att ta med sig hem… och säkert dyr. Den var nog inte ens till salu.
Vad kan du berätta för oss om din hemstad? frågade vi, fast på engelska förstås, och det första han sa var: -We are the blue-berries in the tomato sauce!
Vänta nu, vad menas, hann jag aldrig säga, för han pratade på om universitetet, musikstaden Austin, de uppdelade områdena mellan rika och fattiga och en massa mer. Texas är en röd stat, sa han sen, i ett försök att förklara, men här i Austin är vi blå. Han var lite mer nyfikenpå hur vi hade uppfattat staden, ingen fara att åka på bussar där det bara åkte svarta människor, sa vi, fast just det hade vi blivit varnade för. Han höjde på ögonbrynen och frågade oss en del om Sverige. Så var vi framme vid flygplatsen och samtalet var över.
Jag försökte bena ut det där med blåbär och tomatsås och tyckte att det han hade sagt lät konstigt för jag hade hört att Texasborna var generellt sett konservativa men att folk i Austin ansågs mer vänsterliberala, lite rödare? Men vad hade blue-berries med det hela att göra?
Först några år senare gick det upp för mig att den röda färgen är republikanernas färg och den blå är demokraternas färg och uttrycket med blåbären i tomatsåsen förklarar just det politiska läget i staden Austin jämfört med hela Texas. Inte så smarrigt kanske med den blandningen. Många människor vi mötte var rejält överviktiga men det hade nog mer med andra matvanor att göra.
Det där med mat är ju alltid intressant när man reser. Mitt första intryck var att portionerna var enorma och att många åt något sött på mornarna. Vi hittade ett bra frukostställe och lunch åt vi ute på olika ställen. Köken på TSBVI lagade mat till eleverna och de köken hade vissa veckor i uppgift att laga mat och distribuera den till äldre människor. En sorts volontäruppgift som snurrade runt mellan olika ställen. I Austin finns fler enkla restauranger med mexikansk mat. De ställena letade vi gärna upp. Var man än åt fick man en doggy bag om man inte orkade äta upp.
En kväll blev vi hembjudna till en ung barnfamilj; Robin och Lars, vänner till Tinas bror. De bodde i en villa i ett kuperat område alldeles utanför stadens kärna. Jag tror vi bytte buss ett par gånger för att komma dit. Vid deras pool blev vi bjudna på frozen Margaritas och Texaskvällen var mörk och ljummen. Det kändes exotiskt men ändå lite som hemma. En trimmad rosmarinhäck kantade tomten och längst nere vid gatan hade soptunnorna sin plats. Grannskapet hade stora problem med tvättbjörnar som demolerade trädgårdarna och samtidigt letade efter något ätbart i soptunnorna.
Så kunde vi mycket nöjda lämna Austin, Texas fjärde största stad, som också är delstatens huvudstad. Staden har nästan en miljon invånare och med en mystisk och konstig slogan ”Keep Austin Weird”. Austinborna anser att deras stad är Live Music Capital of the World. Världens största och bästa allting kanske, visst är det något mycket amerikanskt över det!?
Det var en trevlig stad och vi hade väl gärna turistat mer men vi var ju där på studiebesök. Vi flög hem med gott samvete och skrev rapporter till organisationer som hjälpt oss med pengar. Och vi skrev en bok tillsammans också och Tina jobbar fortfarande med synfrågor, nu mer på Specialpedagogiska Skolmyndigheten. Jag själv vårdar min pensionärstid så gott jag kan. Hinner aldrig göra allt jag vill för mellan allt jag gör vill jag gärna ha lite tid att skriva och läsa och greja med växter och…
Lev väl och blomstra!/Agneta