Jag håller på med ett skrivprojekt som emellanåt är ganska uppslukande. Än så länge vill jag inte berätta – men kanske senare. Jag liksom bara mellanlandar här innan mitt nästa skrivpass lättar och flyger iväg med mig. Under en annan mellanlandning höll jag på och planterade om växter eller bara snyggade upp dem. Då kom gubbarna till hjälp! Pojken som håller i hatten satt på pottan och tryckte men den lilla figurens underdel var sönder och saknades. Så här fick han det till slut.
Känner inte att jag har tomgång precis det är nästan för mycket åt andra hållet. Är det kanske så att livet både går snabbt och långsamt på samma gång och att det inte riktigt går ihop? Jag tror det själv men det är ”ingen fara” som ungdomar säger om allt, det är bara som det är i den här fasen av livet. Tänk inte på framtiden, sa min svärdotter igår, bara var i nuet!
Luftigt är sannerligen det här inlägget.
Dagarna blir allt kortare men lev väl och blomstra!/Agneta