I januari kunde jag äntligen ta hem ullmattan i tärningsväv som jag haft i vävstolen alltför länge. Ingen i vävstugan har någonsin klagat på mig utom jag själv. Från början hade jag tänkt köpa något kraftigt inslagsgarn men så hittade jag ett par intressanta lådor i vävstugans förråd. Där låg mer eller mindre trassliga härvor med gammalt ullgarn som skänkts till vävstugan för länge sedan. Ingen annan av vävinnorna var intresserad utan tyckte att jag så klart kunde ta garnerna. Som pensionär badar man inte i pengar så det kändes bra ur flera aspekter att ta hand om garnet. Jag gjorde nystan och vägde dem och började fantisera om hur jag skulle kunna göra en spännande matta.
Jag såg för mitt inre något som inte behövde bara symmetriskt men tänkte att jag ville ha balans. Ganska snabbt förstod jag tekniken och att det gällde att hålla reda på tramporna. Lite symmetri blev det med fem tärningsrutade ränder spridda från mitten av mattan och utåt. Jag följde helt mina infall för färgbyten och slutade snart att väga garnet.
Istället fotade jag mattan vartefter jag vävde men lindade dessutom upp garnet på en pappremsa för att se hur det såg ut. Ibland tog jag upp en bit som inte blev bra och rotade efter en annan färg. På tredje bilden här uppe har jag avslutat mattan efter ca 2m och klippt av varpen för att kunna ta hem den färdiga mattan. Det är min egen varp som är kvar i vävstolen och den får vänta där medan jag väver färdigt en pälsullsjal, jag är mer än halvvägs på den. Sedan blir det förmodligen en ullmatta till.
Nu skulle jag bestämma mig för om det skulle vara bandkant eller frans, kanske drejade eller flätade fransar. Jag fotade mattan där den skulle ligga, skickade den till textilintresserade vänner som jag bad skulle tycka till. Jag fick ungefär lika många som sa bandkant som frans. Jag lutade mest åt bandkant själv och så blev det.
Jag hade tänkt ripsband men fann bara moderna tunna, breda band i blank polyester. Till slut blev det svarta ganska grova bomullsband. Jag sydde ihop dessa på längden så att jag kunde trä bandet över mattänden. På så vis blev det en tunn fin kant mot golvytan.
Kortändarna sydde jag också på maskin men fick ta till en del handsömnad där. Varpen ligger nu fint fästad inne i bandkantningen. Mattan fick en bra distinkt form med de stadiga bandavsluten. Färgbytena blev ibland väl häftiga men när man ser helheten så uppfattas allt annorlunda.
Varje morgon blir jag lika glad när jag sätter fötterna på den härliga mattan.
Jag ska ju väva en matta till men då ska jag väva med dubbelt så tjockt inslag, tänker jag just nu i alla fall. Färgvalet måste bli lite snävare eftersom jag använt en hel del garn redan. Men jag tycker det känns bra att bruka något som bara blivit liggande år efter år i en papplåda.
Nu får vi se om mattan min kan bli liggande på golvet så länge som jag tänker.
Lev väl och blomstra!/Agneta