Med hjälp av svartvita foton har jag tidigare kommit åt tankar i min något grumliga minnesbank. Där finns mycket som kanske kan förlösas med hjälp av fotografier och en sittning i den där imaginära gungstolen. Jag gungar lugnt och mediterar lite över åren då jag var 5-6 år. Barngruppen på bilden är från 1954 och mitt kindergarten eller lekis, som jag tror att vi sa. Spana in tapeten med indianer och hästar!
De första åren av mitt liv bodde vi på Onsdagsvägen i Hökarängen. I samma trappuppgång bodde det barn på alla tre våningsplan. Sammanlagt var det minst elva barn i vår port. Två lägenheter på varje plan och Inger L. bodde mitt emot oss. Hon var ett år äldre än jag och ensambarn. Hennes mamma var hovsömmerska och det var fint, det förstod jag redan som femåring. En gång sydde hon ett sött linne i vitt sidentyg till mig, det var när jag var 6 år och Årets Lekparksprinsessa, ja, hon var ju hovsömmerska!
Inger är flickan med kort lugg och rosett i mellanraden. Hon tittar lite åt sidan och jag minns att hon var väldigt söt och hade tjockt rött hår och massor med fina fräknar.
På fotot är sexåringarna barnen i de två översta raderna. Stackars barn i mellanraden som ser ut att stå på knä! Sexåringarna skulle börja i skolan och det ville jag också göra! Just den längtan kan jag minnas, den var mycket, mycket stark!
Jag sitter med vit krage och randiga byxor på tredje plats till vänster längst fram. Eftersom jag kunde läsa, tyckte jag att jag ville följa med mina äldre kamrater men mamma tyckte att jag skulle leka ett år till. Om det var rätt eller fel är svårt att säga men första klass blev ingen hit för mig. Men det kan ha berott på andra saker.
När man kunde börja se på TV i Stockholm införskaffades en sådan förnämlig apparat inne hos Inger. Det var så spännande och jag vill minnas ett program som hette Andy Pandy som vi såg flera gånger.
I gengäld kom Inger och andra barn i nattkläder in till oss vissa kvällar för att lyssna då min mamma hittade på roliga sagor om en mus med röda snickarbyxor. Musen hette förstås Pip. Mamma var en bra berättare och det var roligt att ha flera kamrater uppkrupna på sängen för att lyssna! Mamma hittade på berättelserna vartefter och ibland lånade hon idéer ur böcker eller sagor men det fattade jag ju inte då.
På lekis blev jag kär för första gången och det var en svindlande upplevelse. Jag kan inte se att den pojken är med på fotot men jag minns tydligt hans ljusa hår och bruna ögon och mina svallande känslor.
Ett minne som jag måste ha hjälp med är detta. Hur mycket jag än fiskar efter trådar att fånga upp så är det tomt i mig, jag har väldigt lite att associera med, jag tittar får inte tag i några tankar. Året är 1955 och jag är brudnäbb då min äldsta syster gifte sig 19 år gammal. För att publicera hela fotot med brud och brudgum så vill jag ha mer kött på benen och behöver min systers medgivande.
Jag är sex år, håret är bångstyrigt men någon har fått ihop en sorts frisyr med rosetter på var sida. Frågan får gå till min syster om bröllopsfotot och nog undrar jag lite vad som finns i den där lilla flickans huvud.
Det är inget att grubbla över det vore bara kul att veta!
Lev väl och blomstra!/Agneta