Tisdag sjunde augusti. Det är så varmt, så bedövande varmt! Jag bestämmer mig för att ta en promenad ner till havet.
Motivationsbilden i mitt inre, där jag är på väg ut i vattnet, får mig att njuta redan av tanken på att gå. Trots den stekande solen och trots att min lata sida viskar ett försåtligt nej! Vattnets dragningskraft är starkare.
Fågelvägen är det max 3 kilometer men jag är ingen fågel och måste ta de backiga grusvägarna till fots. För nu har jag bestämt mig! Klämmer en frottéhandduk under amen och hämtar solhatten. I pyttelilla ryggan har jag lite vatten, några morötter och ett moget Transparent Blanche från trädgården. Jo, och så mobilen så att jag kan ringa efter hämtning vid stranden när min man ändå kör från jobbet. Att promenera hem uppför alla backarna skulle göra mig så svettig och det sköna badet helt ogjort.
Vår närmaste by heter Sjörup och från vårt ställe ser vi både havet och den gamla 1100-tals-kyrkan i Sjörup. Jag går drygt en kilometer innan jag passerar vägen in till kyrkan på sin vackert belägna plats. Snart viker jag in på grusvägen ner mot Mossbystrand. Tittar lite på husen och trädgårdarna längs vägen men mest ser jag framåt. Många bilar kör alldeles för nära vägkanten där jag går. Obehagligt och störande. Vägen är smal men det är sällan några möten… varför då köra så nära? Jag vinkar tack till den bilist som ändå kör ut lite.
Nya inhägnader är uppsatta runt en stor outnyttjad bit mark som ibland är en grund våtmark men nu ligger stentorr. Med alla rapporter om dåligt bete blir jag glad och glömmer bilarna. Jag ser inga djur men lite längre bort står ett par hästar och trycker i den enda skuggan i hagen. De har hittat något att mumsa på. Ät, pållar, tugga i er så länge det finns något att beta av! Funderar på morötterna i ryggan men de har vänt rumporna mot vägen.
I slutet av byn delar vägen en gammal trädgård från huset som den hör till. När jag än passerar kikar jag in i trädgården men jag har aldrig sett några människor där. Det ser så torrt ut med gula löv på marken men de gamla buxbomshäckarna är klippta.
Vägen slingrar och är lite berg-och-dal-bane-lik i det öppna backiga landskapet. Först så går det upp så går det ner så går det upp, sen så går det ner och… Är det någon som minns den sången? Jag sjunger inom mig men kommer ändå inte på vad det är för något. Jag stannar på en utsiktspunkt och pustar i värmen. Kommer på att jag skulle kunna låta dig följa med mig en bit av promenaden. Fiskar upp mobilen och tar en liten video. Det är rätt störande vind och nog tycker jag att jag låter fånig, men okej, jag är väl lite fånig, men det kan man väl få vara!
Nu bär det mest nerför till Kustvägen och sen bara ytterligare en liten bit. Mina snälla fötter går men mitt surben, där jag dras med fula åderbråck, bråkar lite i värmen. Jag har sett tecken på nya bråck framme på skenbenet och foten. Inte så kul bara det inte börjar värka hela tiden. Jag rättar till solhatten och riktar blicken framåt.
Men här låter jag för larvig. Lyssna inte eller lyssna lite snällt med ett halvt öra…
Havsbrus eller bilar som susar förbi? Det är frågan. Här på Sydkusten finns det många och långa sandstränder. Ibland finns det såna här små stigar ner från vägen men på några ställen är stränderna breda och stora. Vid Mossbystrand finns det fika och mat, glasskiosk, gungor, grillplatser och parkeringsplatser.
Jag väljer att gå ner vid rökeriet där det är lite smalare strand och något färre människor. Jag kisar sydväst mot solen bortåt Abbekås och ser att mängder med badgäster i alla åldrar, färgnyanser och format njuter av sol och vatten längs med hela långa stranden. Jag kan inte låta bli att undra om någon tänker på den förfärliga torkan mer än jag. Man kan tänka och bada samtidigt förstås!
Jag går i. Fötterna sjunker ner och rullar lite på småskravlet som lagt sig precis i vattenbrynet. Brrr, alltid samma sak; det känns lite för kallt, så några instabila steg ut på sandbotten, vattnet känns behagligare och i nästa vågrullning tar jag några simtag utåt. Vänder mig om och vinkar till min trygghet, min vän och käresta som har kommit! Så bra har jag det!/Agneta
.
