Fem år efter det att jag hade haft den där fantastiska nattdrömmen, om ett hus i ett böljande landskap, gick jag runt i min trädgård och hade helt klart för mig att rosor skulle det bli! Jag hade helt enkelt drabbats av rosfeber.
Helst enkelblommande och rotäkta rosor för det tyckte jag var naturligt och kanske det mest ursprungliga. Jag var av den bestämda åsikten att vissa rosor kan vara för mycket, som en hårdsminkad blondin i för djup urringning och med flera kilo blingbling på sig. Såna ville jag absolut inte ha i trädgården!
Här nere visar jag några av alla som nu finns i trädgården. Då kunde jag mycket få eller snarare inga namn men blev bara förälskad i den enklare typen av rosor.
Nyponrosor vid vägkanten är underbara, det tycker nog de flesta. Jag älskade de där försynta och små. Jag tyckte, som sagt, ganska illa om de fläskiga och storvulna rosorna. De skulle icke göra sig besvär i den blivande rosenträdgården på vår kulle.
Dessförinnan hade jag gjort en del andra planteringsförsök med lite av varje annat men inga rosor. Det finns en tjock röd bok med inklistrade lappar och kvitton och med små snabba anteckningar klottrade intill: ‘…en liten stängel verkar klara sig!’
Detta om chokladblomman som jag beställde från Allt om Trädgård i mars -98. Med en annan penna skrivet vid ett senare tillfälle: ‘Dog utan blomning!’
Ett annat misslyckande var oktoberstormhatt invid huset: ‘Blev inget, vissnade ner!’ En del av de där misslyckandena kan absolut ha berott på blåsten som vi inte hade försvar mot men mest var det nog mina bristande kunskaper som ledde till ganska många nederlag i trädgården.
Jag har, som tur är, fortfarande kvar några udda växter från de allra första försöken: svart nysrot och koreansk vaxblomma till exempel. Jag föll för nysrotens veckade stora blad vid ett besök på Tirups Örtagård och på Åbergs Trädgård utanför Ystad hade jag en sensommardag sett en stor och fin blekgulblommande vaxklocka. Där köpte jag tidigt den älskade väna och försynta anagrambräckan som jag nu mer har flera av. Den frösår sig alltid på de rätta ställena nämligen.
Men nu blev jag, runt millenieskiftet, helt förälskad och absolut galen i rosor. Vid husväggen fanns redan en röd klättrare med ymnig blomning som hette Flammentanz, lärde jag mig.
Så fanns det två buskrosor, en på vardera sida av huset. De var tråkiga, tyckte jag då, eftersom de också var röda och knappt doftade blomma, svag doft står det i Lars-Åke Gustavssons böcker… De heter ‘Pardirektor Riggers’ fick jag lära mig av en roskunnig person. Vilket knäppt namn på en ros, tyckte jag.
Här nere syns den ena ‘Parkdirektor Riggers’ i kvällssolen vid vår entré. De andra är sådana jag har planterat under årens lopp utom den småblommiga vita som också fanns här. Jag tror det är underlagsrosen som har tagit över något annat som var där från början. Den rosen stod inväxt bland sly och förtvinade gamla fruktträd.
Jag hade min rosbibel ‘Rosor för nordiska trädgårdar’ som jag läste fram- och baklänges. När jag hälsade på min son och hans familj i Helsingborg besökte jag gärna Flora Linnea. Jag gick också och lyssnade på Franziska Krölls föredrag ‘I rosens namn’ med diabilder. Det handlade om rosornas historia och om deras dofter. Jag var salig som en frälst på ett väckelsemöte. Det var fantastiskt att befinna sig i en värld av rosendrömmar!
Jag har antecknat pappret fullt med kommentarer om dofter och utseende. Här hörde jag också för första gången talas om de engelska rosorna från David Austin.
Vid frågestunden efteråt frågade jag hur Franziska såg på rotäkta rosor och varför en del rekommenderar dem.
– Om man vill ha rosens sanna själ väljer man rotäkta!
Både lite flummigt och poetiskt så det svaret svalde jag med hull och hår. Det är klart att man måste ha rosens sanna själ! Nu ville jag genast ha gammaldags buskrosor som doftade och blommade vackert. Jag ville ha klätterrosor i varje träd – helst engångsblommande men absolut rotäkta skulle de vara, så man fick längta, följa knopparna och sedan sniffa intensivt i några ljuvligt dyrbara veckor…
Jag kom förbi de rena fantasierna och satte igång att planera en rosengång som skulle bli en välvd, rosenklädd öppning mellan två stora rum i trädgården. På ena sidan den så kallade skogen åt öster, fast barrträden var borta sen en tid, och den stora grönytan som vi kallade gräsmattan mot väster. Mellan dessa rum växte en hög, stor och gammal rad av rikblommande trädgårdsprakttry.
Några sådana buskar skulle offras och jag ritade en överliggare som exempel på bågarna över gången som min man sedan snickrade. Träet målades grått och sen var det dags att inhandla rosor.
Jag körde till Roskraft som jag hade hört talas om och också hade läst om i den fina boken från 1998; Österlenska trädgårdar av Mia Gröndahl och Anette Åberg.
Att köra genom det vackra skånska landskapet är oftast en fröjd. Det här var en sån solig sensommardag och en man med halmhatt och lysande ögon mötte mig.
Det var Rolf Ginstmark och han tittade på min lapp där jag hade skrivit ner de klätterrosor som jag noga hade valt ut ur Lars-Åke Gustavssons bok.
– Vilka väderstreck har du? Hur lång är gången?
Jag gav honom uppgifterna och sen: – Nu ska vi slå dem med häpnad.
Egentligen begrep jag inte vad han menade, vilka skulle vi slå med häpnad? Men jag lät mig svepas med i entusiasmen och glädjen han visade när han plockade fram helt andra rosor än mina på lappen. Den här plantskolan skulle bli ”min” här fanns källan till de rosor jag sökte.
På sensommaren år 2000 skaffade jag alltså ; 2 st Lady Godiva, 2 st Bobbie James, 2 st Toby Tristram, 2 st Thalia remontant, en Veilchenblau och slutligen, en Rosa Longicuspis.
Detta med hjälp av en engagerad och rospassionerad Rolf Ginstmark och hans Roskraft, plantskolan för rotäkta rosor, drömmen som fått honom att lämna det trygga arbetet på skattemyndigheten.
Rolf satte kryss på en teckning av bågen så att jag visste var jag skulle plantera vilken ros. Mitt hjärta sjöng hela vägen hem med godbitarna i bagageluckan.
När jag vecka senare planterade dyrgriparna så kisade jag mot solen och föreställde mig hur det skulle komma att se ut om några år. Då visste jag att de första stapplande stegen var tagna i riktning mot att förverkliga drömmen om en lummigt blommande och vacker rosenträdgård.
Men jag visste inte då att nåt år senare var Rolf Ginstmark död efter en storm som krossat växthus, drömmen och ekonomin. En katastrof som lämnade hans familj och alla rosälskare, som hunnit träffa Rolf, i sorg och bedrövelse.
Hustru Else och en dotter fortsatte företaget och många rosor här i trädgården ÄR rotäkta och från Roskraft.
Idag vet jag saker jag borde ha gjort annorlunda men det kommer jag att skriva om i ett speciellt avsnitt med misstag och tokerier i trädgården.
Fåglarna har åtminstone en mycket vacker utsikt minst en månad varje sommar när de flyger över rosengången och jag, som bara kan flyga i fantasin, kan sitta på en bänk och njuta av doften och skymta de blommande rosorna där uppe.
I rosenskimmer och i ett hav av rosenbilder kan man drunkna. Det tar jag en annan gång!/Agneta